Kiruna

Onsdagen fortsatte med torgmöte i Kiruna kl.16.00-17.30.

Mötet föregicks av en lrundvandring och guidning med och av en lokal SD-medlem, tillika pensionerad gruvarbetare. Bland annat besökte vi stadshuset, vilket är landets kanske pampigaste kommunhus. Där stötte vi på Kirunas kommunstyrelseordförande (s). Denne hann därvid göra några politiskt korrekta uttalanden om behovet av arbetskraftsinvandring, som jag senare knöt an till.

Det blev ett stillsamt möte i Kiruna, med en hel del intresserade åhörare. Ung Vänsters mycket unga medlemmar hade visselkonsert, men de var för få och stod för långt bort för att kunna göra det omöjligt att höra vad som sades i mikrofonen.

När de skanderade något om "Vi är många, vi är starka..." replikerade jag att de var alldeles för många, de som inte ville låta meningsmotståndare komma till tals - något som rönte spontant instämmande från åhörarna.

Jag konstaterade vidare att dagens sverigedemokrater i stor utsträckning befinner sig i en situation, motsvarande den som mötte den framväxande socialdemokratin i slutet av 1800-talet. August Palm hade också svårigheter att få hyra möteslokaler, han tvingades arrangera "politiska promenader". Också den tidens socialdemokrater monstrifierades i media, också de uppvaktades av politiska huliganer.

Dagens socialdemokrati befinner sig långt från den tidens socialdemokrati, ja även från den socialdemokrati som byggde upp folkhemmet. I dagens läge är det närmast sverigedemokraterna som motsvarar den tidiga socialdemokratin, som vill försvara vanliga svenskars intressen.

Sverige har världens högsta skatter - ändå räcker inte pengarna. Varför? Det är en fråga som allt fler svenskar börjar ställa sig. Genom desperata engångsåtgärder som utförsäljning av statliga företag, genom länsning av AP-fonderna och genom att låta kommunerna slippa sätta av medel till framtida pensioner kan makthavarna skjuta problemen framför sig. Förr eller senare kommer dock verkligheten ikapp, det är bara en tidsfråga när ballongen spricker. Då kommer mötesstörningar som de i Luleå och på andra håll att framstå i sin rätta dager - nämligen som inslag av samma karaktär som Mugabes "krigsveteraner" i Zimbabwe. Men detta vet nog inte de unga "antirasisterna". Frågar man dem vad de menar med "rasism", kan de inte ge ett svar.

Vad slutligen gäller arbetskraftsinvandring undrade jag hur lönerna till dessa invandrare skulle klaras. I nuläget avskedas ju människor inom vård, skola, omsorg i vårt land, just därför att pengarna inte räcker till inom den offentliga sektorn, man måste skära ned - inte därför att behoven saknas av dessa personers arbetsinsatser, utan därför att man inte har råd att betala löner åt dem.

Varför ersätta människor som kan svenska, som har yrkesutbildning och som hunnit skaffa sig yrkeserfarenhet, med människor som har varken det ena eller det andra?

Inför Kirunamötet hade jag intervjuats av TV4:s lokalnyheter, vilket resulterade i ett nyhetsinslag där man tog med ett uttalande från mig om att övergreppen mot Sverigedemokraterna i Piteå och Luleå inte var allvarliga bara för att de drabbade just det parti där jag själv var aktiv, sådana övergrepp skulle varit allvarliga oavsett vilket parti som drabbats. Som "grädde på moset" kommer etablissemangets sanktionerade av dessa mötessabotage. Exempel på detta är dels hur partisekreterarna inom de sju riksdagspartierna vägrar fördöma störningar som drabbar sverigedemokrater, dels hur Norrländska Socialdemokraten (NSD) solidariserade sig helt med mötessabotörerna i Luleå.

Lars Stjernkvist var upprörd över att SD:are stått med ett plakat "Tag debatten!" i publiken när Göran Persson talade i Almedalen - detta såg han som en oacceptabel störning. När SD anordnar torgmöten sätts ribban konsekvent annorlunda: SD:are förväntas acceptera visselkonserter som gör det svårt eller omöjligt för åhörare att uppfatta vad talarna på det tillståndsgivna mötet har att säga. Här mäts med olika mått!

Alla människors lika värde?

Jan Milld