Ett huvudargument från socialdemokraternas sida, när de verkade för Sveriges inträde i EU, var att vi skulle gå med för "påverka". Underförstått: vi svenskar har en gemensam uppfattning och för Sveriges representanter i EU-sammanhang skulle värnandet av svenska intressen stå i fokus.

Hur har det blivit? Det visar sig att svenska folkets väl inte funnits med på dagordningen för regeringen Persson. För svenskar utan tillgång till gräddfiler hade det varit bättre om "våra" politiker hade lyckats sämre i Bryssel.

1. På ett tidigt stadium har Göran Persson varit pådrivande för att få in öststaterna i EU och därmed avskaffa gränskontrollen mot Baltikum och Polen. Detta i ett läge då otryggheten ökat påtagligt i vårt land, inte minst genom en importerad öststatskriminalitet som resulterat i stölder, rån och mord. Detta i ett läge då vi redan har decenniers erfarenhet av hur vårt välfärdssystem dräneras genom import av bidragskrävande utlänningar.

I elfte timmen fick Persson kalla fötter och började tala om risk för "social turism". Ett riktigare begrepp hade varit "bidragsturism" - något som sedan länge är ett faktum.

2. Parallellt med utvidgningen av EU pågår en strävan att öka EU:s befogenheter i förhållande till medlemsstaterna. Motsätter sig s-regeringen en utveckling mot överstatlighet? Nej, man vill uppenbarligen "vara med på tåget".

Det är anledningen till att Socialdemokraterna inte går med på en folkomröstning i Sverige kring EU:s nya konstitution. Då kunde ju folket komma att rösta fel, som i omröstningen kring EMU. Svenska folket skulle kanske säga nej. Det vill Göran Person inte riskera.

3. Världens befolkning ökar nu med cirka 100 miljoner om året. Som en följd av detta har folkvandringar kommit igång. De förbättrade kommunikationerna, etniska enklaver på plats och organiserade människosmugglare gör att man lättare kan ta sig till Västeuropa. Väl här kan man med hjälp av lobbygrupper, särintressen och massmedia utnyttja asylinstitutionen. I jämförelse med andra EU-länder har Sverige beviljat uppehållstillstånd åt asylsökande och anhöriga (eller påstått anhöriga) i en väsentligt större omfattning. I samma takt har vi halkat efter i välfärd och social trygghet. Våra trygghetssystem har redan börjat kollapsa.

Erfarenheten visar också hur asylinstitutionen missbrukas av yrkeskriminella, vilka får en bas för brottsturnéer runtom i landet.

I det läget kunde det av Storbritanniens premiärminister Tony Blair lagda förslaget om "Safe Havens" vara en lösning. Innebörden av detta är asylsökande hänvisas till ett område i EU:s utkant. Där får de garanterat skydd undan eventuell förföljelse medan deras ärende utreds. Med ett sådant system kunde vi få en jämnare fördelning av dem som kommer in i EU. Förmodligen skulle detta även bidraga till att minska det totala antalet sökande - de som saknar skyddsbehov kunde ju inte räkna med att komma vidare.

Hur har Sveriges representanter inom EU ställt sig till Blair förslag? Har man stött det eller har man gått emot det? Rätt gissat: det senare.

Så länge Sverige är med i EU bör vi naturligtvis försöka påverka besluten inom EU. Denna påverkan bör dock, åtminstone vad gäller asylpolitiken, gå i rakt motsatt riktning mot vad som nu sker! Sakligt sett har Sverige, kanske mer än något annat EU-land, ett intresse av att förslaget om "Safe Haven" förverkligas.

Jan Milld

partisekreterare för Sverigedemokraterna