Utan överdrift kan väl sägas att det i Sverige under lång tid har funnits en rysskräck. Då blir frågan: varför?
På vad grundar sig denna rädsla för "ryssen"?
Finns en saklig grund för den?
Har det någonsin gjort det?
Som jag ser det kan den svenska rysskräcken hängas upp på fyra årtal:
• 1709
• 1719
• 1739
• 1809
1709 Poltava
Det svenska nederlaget vid Poltava sommaren 1709 var i manskapsförluster det värsta i vår historia: 6.900 döda, sårade eller försvunna och 2.800 tillfångatagna.
Nederlaget resulterade dessutom i stora landavträdelser till Ryssland: Baltikum, Ingermanland och delar av Kexholms län.
Detta fastställdes till sist även formellt genom freden i Nystad 1721.
1719 Skärgårdskriget
Med tillgång till Östersjön kunde Ryssland under Peter den Store bygga upp en krigsflotta. Denna innefattade galärfartyg, som kunde ta sig fram på grunt vatten och inte var beroende av vind.
När svenska kungahuset förhalade en fredsuppgörelse utnyttjade ryssarna detta instrument som påtryckning.
Priset blev högt för den svenska befolkningen vid Östersjön. Denna kust härjades nämligen svårt genom plundring och förstörelse år 1719.
Ryssarna var nära att ta sig fram till Stockholm.
Men "rysshärjningarna" fortsatte ytterligare i två år, och drabbade inte minst Umeå och norrlandskusten.
1739 Sinclairmordet
Adelsmannen och officeren Malcolm Sinclair blev 1739 mördad av rysk militär. Dert skedde när han som sändebud var på väg hem till Sverige från det Osmanska riket.
Mordet väckte en våg av ryssfientlighet i Sverige, där Sinclairvisan bidrog till indignationen. Den sista av de 90 verserna löd:
Därför,
I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.
Så stark blev den ryssfientliga stämningen att den sittande hattregeringen 1741 förklarade Ryssland krig.
Det gick inget vidare.
Allt var dåligt organiserat, man klarade inte logistiken. Svenska soldater dog av hunger, kyla och sjukdomar.
Ryssland kunde snart ockupera hela Finland. Som tur för Sverige kom vi i freden i Åbo 1743 undan med att avträda en liten del av Finland, öster om Kymmene älv.
Kolla även här.
1809 Förlusten av Finland
Några år senare gick det sämre. År 1809 förlorade Sverige hela Finland till Ryssland.
Det hade föregåtts av fredsuppgörelsen i Tilsit 1807 mellan Napoleons Frankrike och tsar Alexanders Ryssland, vilket gav ryssarna fria händer mot Sverige.
Nu fick vi svenskar uppleva ungefär samma sak som danskarna fått göra med freden i Roskilde1658.
Efter bolsjevikrevolutionen 1917 och det stalinistiska skräckväldet, med den drygt 70 år långa perioden av kommunism, kom den svenska rysskräcken att flyta samman med en antikommunism.
En del av exemplen nedan gäller specifikt Sveriges relationer med Sovjetunionen, men de flesta gäller generellt.
Vanligen är det händelser som skapat irritation, i några fall är det en redan existerande irritation som skapat "händelser".
1936-38 Moskvaprocesserna
1939 Angreppet på Finland, vinterkriget
1945 Raoul Wallenberg
Svensk affärman och diplomat, gripen i Budapest, troligen död i Moskva 1947 (jfr Folke Bernadotte)
1946 Baltutlämningen
1952 Svenskt spionflygplan nedskjutet över Sovjet
Här ljögs det hejdlöst för svenska folket, från svenska myndigheters sida. Se vidare här och här.
1953 Uppror i Östberlin - sovjetiska tanks
1956 Ungernrevolten - sovjetiska tanks
1961 Muren i Berlin (jfr Israel)
1968 Tjeckoslovakien - sovjetiska tanks
1979 Afghanistan
Men efter att USA år 2001 invaderat Afghanistan, då beslöt Sverige att självt deltaga!
1981 Ubåt 137
När den sovjetiska ubåten 137 gick på grund i Karlskrona skärgård var ledande politiker och massmedia klara med sitt omdöme: det rörde sig om en medveten kränkning av svenskt territorium.
Ett omdömeslöst omdöme, vill jag hävda.
1982 Hårsfjärden
Året därpå gick ubåtsjakten i Stockholms skärgård på högvarv, med en enorm mediauppbackning. Rena hysterin!
Några kränkningar kunde aldrig konstateras, i varje fall inte från sovjetisk sida. Inte desto mindre lyckades Carl Bildt genom ubåtskommissionen manövrera fram en officiell svensk protest till Moskva.
Inofficiellt framförde Olof Palme förmodligen en ursäkt till ryssarna för sin protest: "härtill var jag nödd och tvungen".
Även efter kommunismens fall i Ryssland fortsatte Carl Bildt i samma stil, med protestbrev till Boris Jeltsin - som fortfarande inte kunde vidgå några kränkningar. Förmodligen av det enkla skälet att sådana aldrig förekommit.
Fredsfrågan
Rysskräcken har spelat in också i diskussioner om fred och nedrustning.
När det hölls stora demonstrationer i Moskva med krav på internationell kärnvapennedrustning kunde en återkommande kommentar i svenska massmedia bli att dessa demonstrationer var "välregisserade" och att det rörde sig om "propaganda".
Varför skulle inte människorna i Ryssland - även om de levde i en diktatur - uppriktigt kunna önska nedrustning och fred? Ryssarna hade ju mer än de flesta andra folk fått erfara innebörden av krig och vid ett kärnvapenkrig skulle de kunna bli de första att drabbas!
På den tiden Sverige när hade ett militärt försvar, till skydd för sitt eget territorium, var inriktningen mycket tydlig: det var från öster som ett angrepp skulle komma, vår potentiella fiende var ryssarna.
I dagens värld - gäller det fortfarande?
Hökarna i Tel-Aviv och Washington är vad som skrämmer mig mest!
Avslutningsvis, bara en liten tankelek:
Antag att Sverige
trots allt skulle bli angripet och besatt av Ryssland. Hur skulle situationen
i vårt land kunna te sig efter en tid av rysk ockupation?
Klart är att ryska intressen skulle sättas före svenska.
Vi svenskar skulle riskera drabbas av olika typer av illabehandling och diskriminering. Vi skulle sannolikt komma att bli som en andra klassens människor, tvingas erfara hur vårt land inte längre tillhörde oss.
• En omfattande invandring av ryssar skulle ske till Sverige. Kanske 100.000 per år, för att snart ha ackumulerats till mer än en miljon.
• I massmedia skulle ryssar dominera helt. De svenskar som släpptes fram skulle vara pålitligt ryssvänliga.
• Återkommande kampanjer i skolor, media och stora organisationer skulle handla om att bekämpa den påstått utbredda ”rusofobin” bland svenskar.
• Riksdagens partier skulle i en gemensam deklaration klargöra, att det var ryssar som byggt Sverige.
• En ny grundlag skulle slå fast att Sverige nu var ett befriat land.
• Den 6 juni skulle proklameras som ”Befrielsedagen”, till hyllning av den ryska ockupationen.
• Nya lagar skulle stiftas, med särskilt hårda straff mot brott som drabbat ryssar.
• Misshandelsfall och våldtäkter med ryssar som förövare och svenskar som offer skulle visa sig vanliga, och straffen för de ryssar som ertappas blev mycket lindriga.
• Ekonomiskt skulle stora överföringar ske till ryssar. Medan svenskar måste slita från tidig morgon, med ofta långa arbetsresor, kunde ryssar få sin försörjning genom bidrag, från svenska skattebetalare. Kanske skulle detta komma att gälla så mycket som hälften av alla ryssar i Sverige.
• För äldre ryssar skulle inrättas ett särskilt befriarförsörjningsstöd, som var skattefritt och gav mer än vad svenska pensionärer kunde få.
• På bostadsmarknaden skulle ryssar ges förtur. Unga svenskar skulle tvingas bo kvar hos sina föräldrar eller skuldsätta sig för att komma över en egen bostad.
• Svenskar skulle få känna sig påpassade mot att ge uttryck för någon form av rysskritiskhet. Redan användning av ordet ”ryss” kunde leda till avsked från arbetet, uteslutning ur facket eller sänkta skolbetyg.
• Ångerköpta offentliga utläggningar – ”pudlanden” – kunde bli vanligt förekommande, för att i möjligaste mån ”skademinimera” alldagliga/uppriktiga formuleringar.
• Och händelser som att en äldre svensk kvinna begär en svensk förare av taxin hon beställer – efter att ha haft dåliga erfarenheter av ryska förare – skulle komma att betraktas som ett utslag av ryssfientlighet.
Men oj... var det inte mycket av allt detta som låter märkligt bekant?