Kommunismen
Ryssland genomgick under 1900-talet inte mindre än fyra revolutioner:
A. 1905
Efter nederlaget i rysk-japanska kriget blev det oroligheter, så att tsaren tvingades till eftergifter. Som resultat av detta tillkom duman, en lagstiftande församling med folkvalda ledamöter.
Duman upplöstes dock sedan av tsar Nikolai II vid två tillfälllen.
B. Feb/mars 1917
Efter ett par års krigande mot Tyskland och Österrike-Ungern, svår matbrist och 1,7 miljoner döda blev det stora strejker och demonstrationer i huvudstaden Petrograd (Sankt Petersburg hade 1914 bytt namn till Petrograd).
Tsaren tvingades abdikera och en provisorisk regering tillträdde. Denna leddes sedan juli av Alexander Kerenskij, socialistrevolutionär.
C. Okt/nov 1917
Kriget fortsatte dock, och därmed det berättigade missnöjet. Boljsevikerna, under ledning av Vladimir Lenin, lovade fred och bröd.
På hösten genomförde bolsjevikerna en kupp.
Kryssaren Aurora avlossade ett löst skott som signal, varpå Vinterpalatset - där den provisoriska regeringen höll till - intogs.
Bolsjevikerna upplöste duman och installerade sitt styre i Smolnypalatset.
På detta följde ett blodigt inbördeskrig mellan "röda" och "vita" trupper.
Efter kommunisternas seger bildades - år 1922 - Sovjetunionen.
Redan år 1918 hade Moskva åter gjorts till huvudstad.
År 1924 bytte Petrograd namn igen, till Leningrad.
D. 1991
Som en fjärde revolution kan räknas upplösningen av Sovjetunionen 1991 och kommunismens fall. Varje republik gick sin egen väg och i Moskva ersattes hammaren och skäran med den ryska flaggan.
Sovjetunionen - "Unionen av socialistiska rådsrepubliker" - var en enpartistat. Där var bara ett parti tillåtet - det kommunistiska.
Matroserna vid Kronstadt utanför Petrograd hade 1921framfört krav på demokratisering, genom makt åt sovjeterna. Trots att de i grunden var lojala med oktoberrevolutionen slogs denna aktion ned med massivt våld.
Ur Wikipedia:
"Med hjälp av tungt bombflyg och närstrider i gränderna blev matroserna efter en 10 dagars utdragen kamp besegrade, och inte mindre än 18 000 människor massakrerades. Ytterligare tusentals fängslades eller flydde till Finland."
Bara ett parti var alltså tillåtet.
Till detta kom en avdemokratisering inom detta kommunistparti, med tilltagande toppstyrning. All makt hamnade hos ledaren, kring vilken skapades en personkult. Detta gav ett klimat av likriktning och blind lydnad. Det gällde s.a.s. att inte bli den som först slutade applådera när ledaren hade talat.
Efter Lenins död 1924 övergick makten till Josef Stalin, som härskade fram till sin död 1953.
Stalin jagade iväg sin rival Leo Trotskij, som snart drevs i landsflykt, för att 1940 bli mördad i Mexiko på Stalins uppdrag.
I Sovjetunionen blev mordet år 1934 på partiledaren i Leningrad, Sergeij Kirov, upptakten till stora utrensningar inom partiet. Genom de s.k. Moskvarättegångarna 1936-38 avrättades ett stort antal partifunktionärer och officerare inom Röda armén.
Kommunisternas hemliga polis på 20-talet var tjekan. Denna avlöstes sedan av NKVD, verksam 1934-46. Chef för NKVD var Genrich Jagoda, som hann ta död på flera miljoner människor innan det blev hans egen tur år 1938 och han själv blev avrättad.
Så gick det även med Jagodas efterträdare som chef för NKVD - först Jezjov, sedan Beria. Bödlarna blev själva offer.
Farligt var också att bli ombud på en partikongress eller invald i partistyrelsen. De flesta av dessa blev förr eller senare utrensade.
Utrensning kunde betyda direkt avrättning eller att man skickades till "Gulag", dvs till arbetsläger, ofta i Sibirien. Där dog många sedan av hunger, kyla och utmattning.
Ur Kristian Gerners bok "RYSSLAND - en europeisk civilisationshistoria":
"...inom Kolymaområdet fanns minst 125 läger. Under perioden 1932-1953 vistades där 3,5 miljoner fångar."
Med Nikita Krustjev följde ett "töväder" men med Leonid Brezjnev som ledare var man snart tillbaka i en stelare modell (1964-82). När han talade inför en församling kunde det bli återkommande "burnie applådismenti", dvs "dånande applåder" (som det stod inom parentes i skriftliga referat).
Sedan kom ju Michael Gorbatjov, med "perestrojka" (ombyggnad),"glasnost" (öppenhet) och "novoje mischlenje" (nytt tänkande). Därefter kom Boris Jeltsin och utbrytningen av de tre baltiska staterna.
När jag reser har det blivit ett tema att som souvenir få med mig någonslags huvudbonad. I Sankt Petersburg kom jag över denna:
Är det tillåtet att skämta så här?
Antag att jag hade varit i Tyskland och fått tag i en unformsmössa med hakkors på. Det skulle knappast kunna bli godkänt som något med lustig knorr. Kring nazismen kan man inte skämta.
Men kommunismen åstadkom väl inte mindre av mänskligt lidande. Genom kommunismen var det miljoner och åter miljoner människor som miste livet, många torterades på det mest fruktansvärda sätt. Varför ska kommunismen betraktas med större välvilja?
Var det för att man egentligen menade väl? Det onda var bara en icke avsedd bieffekt, ett olycksfall i arbetet?
Kristian Gerner refererar till Bent Jensens bok "Gulag":
"Antalet dödsoffer för terrorn för perioden 1918-1953 uppskattade han till mellan 23 och 30 miljoner."
|
|
