Verklighet i landsbygd

Varg och Verklighet år 2007 Vi är landsbygdsbor, föräldrar och småbarnsföräldrar och vill så förbli! Vi har oskygga vargar och björnar runt våra bostäder regelbundet! Barnen vågar ej gå och cykla till skolan längre utan måste skjutsas till och från varje dag! Vi kan inte vistas ute där vi bor som man borde kunna! Barnen är aldrig ute efter skymning, då blir vår by kusligt tyst. Vargarna hörs yla bakom ishockeyplan intill skolan! Skidspåren (fina elljusspår) ligger öde, för där håller vargarna ofta till så ingen törs nyttja dem. Skolan kan inte längre bedriva uteidrott på önskvärd nivå trots bra förutsättningar! Barn ska ju som alla vet vistas utomhus och röra på sig! Det här är Varg och Verklighet för oss!!!! Vi är ständigt oroliga att något ska hända våra barn och tamdjur. Det är inte vi vuxna som ”skrämt” barnen. Nej, de har redan själva hört vargarna på nära håll och gjort egna erfarenheter. Tvärtom måste vi ju hjälpa barnen att kunna ha ”ett liv” och där gör vi så gott vi kan, men det är inte lätt . Detta problem vi har med rovdjuren påverkar hela bygden negativt. Vi är måna om vår livskraftiga och för övrigt så trivsamma bygd. Vi har många inflyttade barnfamiljer och flera aktiva föreningar, skola, livs m.m. Vi är rädda att bilden kommer att förändras. Även företagare i trakten har fått svårt att bedriva sina verksamheter. De har inget större hopp om att kunna fortsätta med de i framtiden. Allt p.g.a. alla dessa rovdjur som staten bestämt att vi ska ha. Då undrar vi ”det folkliga stödet” för ökad mångfald, varifrån kommer det? Var bor dessa människor som absolut vill ha varg och andra rovdjur? Inte i vår bygd, Voxnabruk med omnejd, i alla fall! Nu måste man börja lyssna på folket som bor i dessa rovdjurs täta områden. Låt jägarkåren vara ett tag och lyssna på FOLKET. Detta problem vi lever med är inte ett jägarargument utan ett växande problem för vanligt folk, i synnerhet för barnen! Vi har svårt att förstå hur vi ska kunna leva ”sida vid sida ” med rovdjuren som det så fint heter. När något händer, Inte OM, Utan NÄR den första vargattacken kommer VEM tar då ansvaret??? Vargen ökar med nya kullar varje år, födan i skogen minskar och vad händer, Jo, det har vi fått erfarit i Voxnabruk med omnejd. Oskygga vargar och även björnar stryker omkring nära bebyggelsen. Vad blir nästa byte??? Och återigen, VEM tar ansvaret??? Är det meningen att våra barn inte ska kunna vistas utomhus, gå till skolan, kompisar och vara i skogen utan rädsla ? Hur skall vi kunna lära våra barn att vara rädda om naturen när vi inte kan vistas ute i naturen och lära de vad de skall vara rädda om. Här på landsbygden är naturen det viktigaste vi har, med skogspromenader, bär och svamp plockning, längdskidåkning, orientering, jakt och fiske som vår återhämtning, rekreation och sysselsättning. Vi har ju inte pubar, teatrar, fina inomhushallar och annat som finns i stan. Ska inte människor kunna bo och leva på landet längre? Äldre människor som i princip har vuxit upp i skogen avstår numera sina skogspromenader och sin bärplockning p.g.a. det starka rovdjurstrycket vi har här. Barnen växer upp med rädsla för rovdjur efter att på nära håll redan fått egna erfarenheter. Vi vuxna ”däremellan ” försöker göra oss hörda och vädjar om HJÄLP med detta problem. Det kommer ju också med största sannolikhet att uppstå på flera platser eftersom stammen ökar. Gränsen är absolut nådd i vårt område , vi kan inte ha det så här längre! Något måste göras - NU! , om vår bygd ska kunna leva vidare . Befolkningen i Voxnabruk med omnejd/ Elisabeth Danielsson, Pontus Simonsson, Maud Öst (Voxna ligger i Ovanåkers kommun, Gävleborgs län) Glesbygdseffekterna märks även i Värmland. Ett område i Årjängs kommun, på gränsen mot Norge, fick sitt första vargrevir i mitten av 1980-talet. I detta område fanns då ett 40-tal åretrunt-boende, varav de flesta hade något husdjur. Nu finns endast 6 åretrunt-boende kvar. Alla barnfamiljer har givit sig av och skolbussen har slutat gå.