Vargar och människor

I början av 1970-talet betraktades vargen som utrotad i Sverige. Nu är den plötsligt tillbaka, i stor omfattning – för övrigt helt i linje med planerna i SNF:s ”Projekt Varg” från den tiden. I ett bälte från Hälsingland över Dalarna, Västmanland och Värmland till Dalsland finns nu 25 familjegrupper och betydligt fler än 200 vargar. Enligt Viltskadecenter har en tillväxt på mer än 20% skett under det senaste året. Hur vargen kom tillbaka i Skandinavien är en omstridd fråga – blev den inplanterad eller kom den på naturlig väg? Klart är att det nu finns en politisk vilja inom samtliga riksdagspartier för att vargar ska finnas i Sverige, i vilt tillstånd. Ett centralt argument för varg är att den naturligen förekommer i den svenska faunan. Ett andra argument är att Sverige är stort, varför det inte blir så många vargar per kvadratkilometer. Ett tredje argument är att varg förekommer i flera andra länder, då måste det gå bra även i Sverige. Det är knappast aktuellt att sprida vargreviren jämnt över Sverige. Erfarenheten har visat att när en varg visar sig nära Stockholm ges snart tillstånd att skjuta den. För befolkningen i vargtäta områden utgör det ingen lättnad att det finns stora ytor i andra delar av landet, där varg saknas. Det stämmer att det finns en hel del varg i t ex Baltikum och Rumänien, men på en avgörande punkt skiljer sig förutsättningarna där från i Sverige. Där är det tillåtet att skjuta varg som visar sig nära människoboningar. Så är inte fallet i Sverige. Detta rymmer även en historisk aspekt. Om vargen tidigare i historien förekom naturligt i vårt land så var det lika naturligt att människor hade rätt att försöka freda sig själva, sina boskap och sina husdjur. Trots att det svenska samhället demokratiserats sedan 1600-talet kan vi här notera en motsatt trend. Då fanns rättigheter i närmiljön och för den enskilde som idag saknas. Besluten fattas långt borta från dem som är berörda och de som är berörda bakbinds. Många är de jägare som fått sina jakthundar dödade av varg. Vid ett tillfälle nyligen lyckades jägaren skjuta den angripande vargen, även om hans hund inte stod att rädda. Polisen gjorde blixtutryckning för att utreda och jägaren var misstänkt för brott. Blir det en överdrift att här tala om en ny typ av fogdevälde? Den människosyn som ligger i botten på den förda rovdjurspolitiken trotsar all beskrivning. Genom jämförelser med dödsfall i trafiken eller genom ormbett argumenteras att rovdjurspolitiken betingar ett lågt pris, även om människor får sätta livet till. Ett besök på webbsidan ”De 5 stora” rekommenderas! En påkostad webbsida, subventionerad med EU-medel. Ett av ”de fem” är där människan – ett rovdjur bland andra: ”Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet.” Logiken i resonemanget blir att här finns en moralisk skuld att betala igen. Konkret blir det invånarna i vargtäta områden i Sverige som ska sona vad andra människor – i andra delar av världen eller tidigare i historien – gjort sig skyldiga till. Ett grundläggande fel med den nu förda rovdjurspolitiken är att de medborgare som berörs har så litet inflytande. Besluten fattas långt borta, av människor som inte känner av den verklighet de skapar. Andra får betala priset. Det handlar då inte bara om jägarna, även om det är den grupp som först blev varse konsekvenserna av vargens närvaro och som dessutom drabbats hårdare än andra. Minst 30 hundar har hittills dödats av varg i år, vilket blir mer än något tidigare år. Detta trots att hundägare blivit försiktigare med att låta sina hundar gå lösa i skogen. För hundägare, och kanske särskilt ägare till den jaktkamrat som en jakthund är, kan detta kännas som att förlora en familjemedlem. Även om man inte kan eller vill känna empati med drabbade jägare bör man kunna inse vad det betyder för jakten, om löshund inte längre kan användas. Detta gäller inte bara älgjakt utan även björnjakt. Näst jägarna är fäbodbrukare en kategori som särskilt fått märka av vargens närvaro. Fäbodbruk bygger ju på att boskap kan gå fritt betande och inte vara instängslade. Angreppen på får och annan boskap har kommit allt tätare. Det handlar då inte bara om att djur dödas eller skadas, vargens närvaro skapar också en oro som ger sämre lönsamhet i driften. I andra sammanhang kan alla vara fullständigt överens om vilken tillgång den svenska naturen är och hur nyttigt och sunt det är med olika former av friluftsliv. Både frisk luft, motion och positiva synupplevelser. Vilka många aktivitetsmöjligheter erbjuder inte den svenska naturen! Där kan man: - vandra - jogga - åka skidor - rasta hunden - rida - plocka bär - plocka svamp - campa - paddla kanot - bada - fiska - fågelskåda - fotografera Med vargens närvaro stängs dessa möjligheter till stor del av för många människor. Det blir fråga om en djupgående förlust i livskvalitet. Överdriver vi inte nu? Är vargen verkligen farlig även för människor? Sant är att inga människor i Sverige vargdödats sedan 1820-talet, alltså under snart två sekler. I vårt grannland Finland dödades dock många barn på 1890-talet och i Indien vargdödades ett 100-tal barn så sent som på 1990-talet. Och det gäller inte bara barn. År 2006 dödades 22-årige Kenton Carnegie av vargar i Sascatchewan i Kanada. År 2009 dödades 19-åriga Taylor Mitchell av coyotes i Nova Scotia i Kanada. En logik mot ökad farlighet ligger inbyggd i utvecklingen. Ambitionen från svenska myndigheter är att hjälpa boskapsägare att inhägna sina tamdjur, så att vargen inte kan komma åt dem. I samma utsträckning som detta faktiskt lyckas, samtidigt som det blivit ont om älgar och andra bytesdjur i naturen, kommer vargar att söka sig allt närmare människoboningar i sitt sökande efter föda. Ett andra moment är att vargar inte får skjutas. Detta gör att de alltmer lär sig att det är ofarligt att närma sig människor. För människor blir det därigenom desto farligare. Oskygga vargar är farliga vargar! Till detta kommer den känsla av olust som människor i vargtäta områden kan få inför t ex att låta sitt barn stå och vänta på skolbussen ensamt ute på en enslig väg. Riskbedömningar kan komma att prägla det egna beteendet, så att man avstår från att ge sig ut i naturen. Man vill inte bli den första att bevisa att vargen faktiskt kan vara farlig, även för människor. Så låt oss vrida utvecklingen tillbaka. Tillbaka till 1600-talet. Invånarna i Dalarna och andra landskap måste återfå rätten att försvara sig vid vargangrepp! Jan Milld