Backa bandet!

På 1970-talet var vargen utrotad i Sverige. Plötsligt var vargen tillbaka, genom först ett vargrevir i norska Trysil 1976, sedan ett i Värmland 1983. Hur var detta möjligt? Det hela är höljt i dunkel. - Många hävdar att vargarna, i enlighet med intentionerna i SNF:s "Projekt varg", var inplanterade. - Åke Bjärvall och andra vargexperter förnekar kategoriskt att så är fallet. Detta väcker frågan: hur trovärdiga är vargexperterna? Svaret kan erhållas indirekt, genom att granska vilken omsorg om fakta och sanning som de tidigare har visat: • Har de en demokratisk och intellektuell hållning? • Strävar de att gräva fram allsidig information och att redovisa alla relevanta fakta? • Är de redo att ta hänsyn till verkligheten och dra lärdom av gjorda erfarenheter? • Bryr de sig om människors liv? Eller har de en fundamentalistisk hållning, där de utgår från ett i förväg uppsatt mål, inför vilket alla andra hänsyn får vika? I detta sammanhang blir skriften "VARGENS NÄRINGSSÖK OCH MÄNNISKAN", viktig. Det rör sig om en sammanställning av Elis Pålsson, baserad på rysk vargforskning. Några förhållanden ger situationen i Ryssland en särskild betydelse i sammanhanget: 1. Ryssland är världens vargrikaste land, med c:a 200.000 vargar år 1950 2. Ryssland ligger nära Sverige och de ryska vargarna är nära besläktade med de som funnits eller finns (??) i Sverige. 3. Under andra världskriget kunde vargar inte skjutas av som tidigare, att erfarenheter gjordes av detta. Någon mer djupgående kunskap kring vargen behövs dock inte för att konstatera vargförekomst kan betyda problem för människorna i vargtäta områden. Vargarna måste ju livnära sig, och är rovdjur med instinkter att döda andra djur. Detta drabbar i många fall boskap och andra tamdjur. De praktiska möjligheterna att skydda sig mot varg eller att döda vargar må ofta brista, men intresset hos djurhållare i vargtäta områden är självklart. År 1984 hade Pålsson till norska översatt den ryska forskarrapporten "Vargens beteende", sammanställd av professorn Bibikov. Där förekom uppgifter även om att vargar hade dödat människor i Ryssland. Stefan Jonsson, ansvarig för Svenska Naturskyddsföreningens "Projket Varg", avfärdade som "ett dråpslag mot försöken att föra en seriös och faktaunderbyggd debatt om vargens biologi och existensberättigande." ("Sveriges Natur" 1985:1.) I samma mening lyckade han alltså blanda samman två helt skilda moment: 1. objektiva fakta 2. åsikter om det önskvärda. Elis Pålsson försökte få in ett svar i "Sveriges Natur", men tidskriften vägrade att publicera detta. Intresset var alltså inte stort för någon fri debatt eller allsidig information. Åke Bjärvall, också från SNF, gav detta omdöme: "Det är icke i något fall styrkt att vargarna i centrala Sovjet verkligen har anfallit människor. Jag är inte alls övertygad om hållbarheten i övrigt i rapporterna. De verkar ha tillkommit för att inför sovjetisk publik rättfärdiga den stora vargavskjutningen i Sovjet." Sovjetunionen må ha varit en diktatur, men något särskilt rättfärdigande inför medborgarna, för att skjuta varg, var knappast nödvändigt! Pålsson kommenterar: "Den vargglade Bjärvall tror alltså att forskarna har serverat falska resultat som diktaturens herrar behöver för att iför vargälskande undersåtar 'rättfärdiga' sin kamp mot vargplågan. Den väldiga vargavlivningen skedde på befolkningens enträgna begäran, för att rädda boskap, värdefullt vilt, få bort rabiesvargar - och freda människor." År 1987 följde Pålsson upp med att även översätta och ge ut Michail Pavlovs bok "Vargen" (utgiven 1982). Pavlovs forskning hade kartlagt angrepp av skogsvarg på både tamdjur och människor i Ryssland. Han kunde bl.a. redovisa att i Kirovdistriktet vargdödades 26 barn under perioden 1944-52. Norska naturvårdsverket gav ut den översatta skriften, vilket väckte ett sådant ramaskri bland vargförespråkare, att upplagan drogs in. Ur skriften: "Det är just den minskade fruktan för människan som blir avgörande i särskilt aggressiva vargars beteende. När en varg har gjort sitt första framgångsrika angrepp mot en människa lär den sig snabbt att människan inte bara är ett lätt, utan också ett ofarligt byte, och den börjar avsiktligt spåra människor. Då det dyker upp vargar med erfarenhet av att spåra och döda människor sprids denna jakt vidare till andra. Vargar kännetecknas nämligen inte bara av förmågan att specialisera sig på ett visst byte utan också av närstående varas förmåga att tillägna sig sådana färdigheter som säkrar framgång i födosöket." Ur en sammanfattning kring Bibikov: "Det är inte lämpligt att sprida uppfattningen att Eurasiens vargar är ofarliga för människan.... Vargar är rädda för män, mindre för kvinnor, men inte för barn. Kozlov /1968/ och Zverev /1980/ har funnit att även rabiesfri varg sällsynt angriper människor... Varg som inte jagas slutar att frukta människor. Därför är ständig hård jakt nödvändig för att skydda boskap och människor, även om angrepp på människor är sällsynta." Inget av detta nämndes i Rovdjursutredningen 1999, den som låg till grund för Riksdagens ödesdigra beslut år 2001, om att minst 200 vargar skulle få gå lösa i områden där det bor människor. En utredning, där Åke Bjärvall hade inflytande. Pålsson: "Utredningens biologer, främst Bjärvall, är ansvariga för att kända fakta om vargen undanhållits och att uppfattningar sprids som leder till fel beslut. Särskilt belastande är att all erfarenheter i Ryssland/Sovjet förtigs - världens vargrikaste land." Förklaringen till detta förtigande är uppenbar: erfarenheterna från Ryssland motsade den bild man önskade förmedla, om vargens ofarlighet för människor. Sveriges Riksdag fördes därigenom bakom ljuset, och fattade sina beslut i rovdjurspolitiken på falska premisser. Detta beslut måste nu rivas upp!