År 2011, krönika 9 |
Slaget om orden
Ända sedan jag började bli aktiv som invandringskritiker har pk-media försökt stämpla ut mig och likasinnade som "högerextremister". Samma epitet har man sedan satt på t ex polismördare i Malexander.
Från min sida har det varit självklart att försöka värja mig mot att bli placerad i samma fålla som våldsfigurer och verkliga extremister. Konsekvent har jag protesterat mot etablissemangets sätt att använda begrepp manipulativt. Det är vare sig "höger" eller "extremism" att vilja värna utsatta grupper av svenskar!
Inom politiken används överhuvudtaget en mängd ord med laddningar - positivt eller negativt. Jag har varit inne på ordet "demokrati", som jag anser både onödigt och oklokt att lämna över till våra meningsmotståndare.
"Folket är så oändligt mycket mer betydelsefullt än styrelseskicket", skriver Marc Abramsson i NI nr 15/11. Det kan jag instämma i, men råder där någon motsättning? Även styrelseskicket är viktigt, och där bör envar som vill gälla för demokrat vara entydig!
Kan man vara samtidigt både demokrat och fascist? Finns däremellan ingen given skiljelinje?
I en artikel i NI nr 9/11, som handlande om vänsterextremt våld, skrevs: "De dömda är alla kopplade till den antifascistiska rörelsen".
Den mest kända organisationen i detta sammanhang är AFA, som ska stå för "Anti-Fascistisk Aktion". Dess aktioner har riktat sig mot i princip varje kritiker av den förda invandringspolitiken. För egen del har jag fått erfara sprejade husväggar i huset där jag bodde och ett otal söndertrasade torgmöten. Inte bara genom oljud, utan även genom sprejande av vätska på oss som talade – som på Norrmalmstorg den 8 juni 2002. Eller genom kastande av färgbehållare – som i Luleå 2004.
På AFA-repertoaren har stått även öppet våld. Bakom detta har legat politiska värderingar av våldsromantik, elitism och människoförakt som jag förknippar med just fascism.
I mina ögon har våldsverkarna från början varit de verkliga fascisterna, medan deras offer till stor del varit fredliga demokrater.
Det blir därför ett onödigt "walk-over" att som i NI-artikeln klassificera dessa figurer med det av dem själva eftertraktade honnörsordet "antifascister".
Vad ligger bakom en sådan formulering? Hyser skribenten samma syn på oss dissidenter som AFA-iterna? Är vi dissidenter ”fascister”? Kanske var det bara en olycklig formulering, ett olycksfall i arbetet, men här finns anledning att vara noga! Må oklarheter skingras.
Jag räknar mig som antifascist - och samtidigt en svuren motståndare till både AFA och Expo!
Marc avslutar sin artikel: "Vi ber inte någon om ursäkt för våra ståndpunkter." Det låter rimligt, men får man som nationell en fråga om man ser sig som demokrat och då inte förmår svara ett självklart "ja" - då förmedlas ett intryck att man kan ha just en tveksam hållning till demokrati.
Jag förstår att många känner en uppgivenhet över hur demokratin i Sverige urholkats, att det kan finnas en längtan efter en stark, oegennyttig och klok ledare som fixar allt till det bästa. Sådana idealfigurer blir dock svåra att finna i verkligheten.
Vad vi ska arbeta för är en upplyst demokrati, inte en upplyst despoti!