Andrew Cusack skriver i NI 17/10 om 1900-talets krig. Som dess främsta orsak ser han uppenbarligen demokratin, eller närmare bestämt "massdemokratin" (vad han nu lägger in i det begreppet).

Klart är att 1900-talet varit till brädden fyllt av förödande krig:

1. Första världskriget och dess uppföljare, Andra världskriget.
2. Japans angreppskrig mot Kina.
3. Koreakriget.
4. Diverse kolonialkrig, framförallt i Indokina och Algeriet.
5. Uppföljaren av Indokinakriget, dvs USA:s Vietnamkrig.
6. Sovjetunionens Afghanistankrig.
7. Kriget Irak-Iran.
8. USA:s första Kuwaitkrig.
8. USA:s angreppskrig mot Serbien.
10. Diverse inbördeskrig och folkmord.

Klart är också att demokrati inte utgör någon garanti mot angreppskrig och övergrepp. SVT hade i höstas en programserie om tortyr, som visade att Frankrike och USA tillämpat (och tillämpar?) vetenskapligt utprovade tortyrmetoder i massiv skala. Det var Frankrikes Algerietkrig som gav tillfälle att använda tusentals och åter tusentals gripna FNL-sympatisörer (eller misstänkta sådana) som försökskaniner för att få fram de mest effektiva metoderna att plåga människor fram till dödens gräns.

Många teorier om krigens orsaker har jag tidigare hört:
- konkurrens om marknader
- rivalitet om kolonier
- allianssystem
- kapprustning
- diktaturer

Aldrig tidigare har jag hört förklaringen att krigen skulle bottna I demokrati eller “massdemokrati”, i för mycket av folkligt inflytande.

Om krigen under 1900-talet fått en annan karaktär än tidigare så ligger orsaken snarare i införandet av allmän värnplikt och i massmedias utveckling.

Den sida som kunde ställa flest män under vapen, ge dem den högsta motivationen och dessutom klara hemmafront, produktion och underhåll, fick bäst förutsättningar att avgå med segern. Detta gällde oavsett landet var en demokrati eller en diktatur.

Vägen att genom inskränkning av demokratin uppnå fred tror jag inte på. Kan man överhuvudtaget få för mycket av demokrati?

Det beror kanske på vad man lägger in i begreppet!

Ser man till Sverige idag så brister det knappast i att alltför få skulle ha rösträtt. Demokratin skulle inte fördjupas om vi gav alla, oavsett ålder, rösträtt.

Bristen idag är uppenbar. Den ligger i att så många av de röstberättigade förstår så litet av politik. Där har vi ett övertydligt facit: 7-klövern har en 100-procentig majoritet i riksdagen.

Denna brist sammanhänger med otillräcklig folkbildning och en massivt ensidig propaganda.

En ensidighet som man noga bevakar - som vi vet väckte presstödet till lilla NI ett ramaskri.

Vi kan också se hur man under täckmantel av mänskliga rättigheter och FN försöker flytta bort beslutanderätt från politiska och demokratisk valda församlingar. Nu senast kräver FN att utlänningar som vistas illegalt i Sverige (“papperslösa”) ska ha samma rättigheter som landets egna medborgare.

Sanna demokrater måste arbeta för en utveckling i motsatt riktning, dvs beslut ska fattas så nära berörda människor som möjligt.

För att åter hänvisa till ett aktuellt exempel: rovdjursfrågan. De boende inom varje län/landskap bör själva få avgöra hur mycket varg som där ska finnas.

Vilket leder over till frågan om folkbeväpning. Både allmän värnplikt och en kader av jägare kan ytterst ses som ett demokrativärn. Vilket väl blir poänglöst för den som helst vill slippa demokrati.

Nej, problemet med Sverige idag är bristen på demokrati. Låt mig avslutningsvis citera ur Wikipedia om “Demokratur”:

“… betecknar ett samhälle som till ytan är, dvs nominellt, en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende … dissiderande grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld…”