År 2011, krönika 6

 

Demokratiska partier

På 1950-talet fanns de fem partier i den svenska riksdagen: Socialdemokraterna, Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerpartiet. Och SKP - Sveriges Kommunistiska parti.

Jag minns hur noga de fyra första var att beteckna sig som "de fyra demokratiska partierna", och att på alla sätt bojkotta SKP. När en riksdagsledamot från SKP äntrade talarstolen var det tomt i salen, partiets förslag röstades konsekvent ned, oavsett innebörd.

Här fanns föralldel ett annat moment med i bilden, utöver hållningen till demokrati. Det är lojaliteten med Sverige och svenska intressen. SKP hade ju åtskilliga gånger visat, hur det var styrt från Moskva.

Hoppar vi 50-60 år fram i tiden så hade vi en valrörelse, där Socialdemokraterna var i allians med SKP, nu med namnet ändrat till Vänsterpartiet (V). Tillsammans ville de bilda regering. Plötsligt - hur gick det till ? - var detta parti accepterat som "demokratiskt"!

På vad sätt hade SKP/V ändrat sig. Berlinmuren hade fallit och Sovjetunionen kollapsat, javisst. Man hade inte längre en husbonde i öster att ta sina order från, men på vad sätt hade partiet ändrat sin hållning till demokrati?

Jag har personligen fått känna på hur det varit att försöka hålla torgmöten när Kalle Larsson, V-riksdagsman, organiserat störningar. Det gick inte att göra sig hörd. Och detta var ingen personlig nyck från Larssons sida, han hade sitt partis stöd. I skriften "Vänstern i första ledet" lades texten ut om hur man skulle "blockera mötesplatser" för "rasisterna". Och naturligtvis riva ner rasisternas affischer.

Kanske anser de sig rentav ha rätt att slå flygblad ur händerna på "rasister". Så hände med Gun Kullberg vid Blågula frågors torgmöte på Norrmalmstorg i Stockholm den 8 juni 2002. När hon tre dagar tidigare ville besöka ett offentligt BGF-möte i Medborgarhuset på Södermalm knuffades hon nedför trapporna. Jag vet inte vilka de knuffande var, för de var maskerade, men även om de inte var medlemmar i (V) så kan de ju ha betecknat sig som kommunister.

Vilket inte nödvändigtvis hindrar dem att samtidigt beteckna sig som demokrater. Begreppen kan vara luddiga på den kanten.

Nu har ju även officiellt vänts upp-och-ned på demokratibegreppet, även från företrädare för de traditionella fyra från 50-talet. Nu är man demokrat, om man tycker som etablissemanget kring pk-frågor som "mångkultur" mm. Och antidemokrat om han har avvikandet uppfattningar.

Själv är jag så gammaldags, att jag i demokrati lägger in moment som:
1. Yttrandefrihet för alla
2. Tillgång till allsidig information för medborgarna.
3. Respekt för folkviljan, uttryckt i majoritetsbeslut.
4. Rättigheter åt även minoriteter.

Den rödgröna trojkan förlorade riksdagsvalet 2010, kan konstateras. Vi förskonades från att få Sahlin, Ohly och Wetterstrand i regeringen.

Frågan är dock om vi inte råkade än värre ut, med Fredrik Reinfeldt som svensk statsminister. Han tar inte sina direktiv från Moskva, men däremot från Washington. En marionett och sprattelgubbe, utan varje lojalitet med svenska folket. I svenskförakt lär bara Reinfeldts näringsminister, Maud Olofsson, kunna tävla med honom.

Som om detta inte vore nog drev 7-klövern i höstas igenom en ny grundlag, där "svensk medborgare" jämställdes med "envar". Detta principiella ställningstagande omsattes i mars i konkret politik genom uppgörelsen mellan M-regeringen och Miljöpartiet, kring de "papperslösa".

Ännu har dock de papperslösa inte fått rösträtt i Sverige. Blir inte det diskriminerande?

Den utjämningen lär dock åstadkommas bakvägen, genom att rösträtt i Sverige blir av bara marginell betydelse. Den riksdag vi kan välja har inte längre så mycket att besluta om. De viktiga besluten kommer ju som EU-direktiv.

 

 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT