Av skolans historieundervisning i början av 1960-talet tog jag till mig  Versaillesfredens bestämmelser, om varje folks rätt till ett eget land och klokheten i att dra gränser efter denna princip.

För svensk del var tryggheten självklar, men som SSU-are kunde jag ta ställning för andra folks självbestämmanderätt.  Efter Israels invasion av Libanon år 1982 blev det  en diabildserie med titeln "Det finns PALESTINIER!" Också palestinier hade rätten till ett eget land!

År 2008 har jag tillverkat en video på  Youtube med titeln "Finns det SVENSKAR?" En av de filmer som iofs togs bort efter ingripande från SVT,  ("upphovsrätt"...) men någon har nyligen lagt ut den på Daily Motion.

Den period på drygt två decennier som skiljer de båda filmerna åt speglar den drastiska förändring som skett i vårt eget land. Sverige är nu utsatt för en storskalig kolonisation och vi svenskar hotas av att försättas i minoritet i flera regioner, genom en kombination av invandring (utlänningar) och utflyttning/utvandring (svenskar).  

En hel del av de utlänningar som kommit till Sverige och "fått en fristad" är palestinier. Mot bakgrund av det ovannämnda kunde vara naturligt att  från deras sida förvänta sig en förståelse för vår situation idag som svenskar. I begreppet solidaritet ligger ju underförstått en ömsesidighet.

Erfarenheter visar dock på motsatsen.

• Det här blev jag först varse år1997, när jag medverkade i SVT:s "Mosaik" under ledning av Pascalidou. En av motdebattörerna var Rawia Morra, palestinska och poet. Ämnet var "det mångkulturella samhället" och Morra jämförde mig med falangisterna i Libanon, ansvariga för massmorden i Sabra och Sahtila. Hon uttryckte sig ordagrant som att "problemet är att det finns sådana som Jan Milld" och i hennes debattmetod ingick att hånskratta åt motdebattörer.

• Ett väsentligt grövre exempel är mördaren från Salem, Khaled Odeh, som år 2000 berövade Daniel Wretström livet.

• Ett tredje exempel är från år 2004, då jag och Runar Filper för SD höll ett torgmöte i Piteå. Endast polisens insatser förhindrade att fysiska utfall mot oss resulterade i misshandel. En av de mest aggressiva var en grånad f.d. PLO-soldat. 

• Ett fjärde exempel är unga Nabila Abdul Fattah, flitigt anlitad i svenska massmedia. I en TV-debatt, efter misshandel av TV4-fotografer i en invandrartät förort, förklarade hon att hon kanske skulle ha gjort likadant, om hon varit där. Hennes vrede riktade sig inte mot våldsfigurerna, utan mot svenska massmedia. Hon har också funnits med bland motdemonstranter I Salem.

• Ett femte exempel är Yvonne Ruwaida, riksdagsledamot för Miljöpartiet - det allra extremaste av riksdagspartierna beträffande det mångkulturella projektet.

Nu senast har vi demonstrationerna i Malmö med anledning av tennismatchen Sverige-Israel, där man hoppar på polisfordon och gör vad man kan för att vandalisera. Föga verksamt som PR för det palestinska folkets sak!

Med sådana ambassadörer I Sverige behövs inga israeliska propagandainsatser.