År 2008, nr 5

 

Debatt i SVT

Varför arrangeras debattprogram i TV?

I en demokrati skulle två syften vara självklara:

a) att tittarna får bättre klart för sig vad som skiljer olika åsiktsriktningar åt, samtidigt som de kanske får lära sig en del nya fakta.

b) debattörerna kan slipa sina argument, ibland även ta intryck av varandras argument.

Sådana debatter förutsätter givetvis, förutom att debattörerna är inlästa på ämnet och har förmågan att formulera sig, att tid är anslagen för diskussionen. Envar måste ha möjlighet att utveckla sina resonemang och få chans att tala till punkt. Samtidigt måste envar få mothugg och konfronteras med frågor, så att argumenten bryts mot varandra.

Som lätt kan konstateras, är det inte så debattprogrammen i "Fri television" är upplagda. Det är många deltagare, ont om tid och prat i mun på varandra. Efter diskussionen har man inte kommit fram till något. Ingen deltagare går därifrån särskilt mycket klokare, få tittare har fått ut något annat än att några minuter tickat iväg.

Varför sända sådana tillställningar?

Underhållningsfunktionen är uppenbar och uttalad. Vid en diskussion den 13/3 -08 i "Debatt" framfördes just invändningen färre deltagare, mer tid och lugnare tempo skulle ge lägre tittarsiffror. Var inte det själva poängen med public service, att man inte - av hänsyn till tittarsiffror - skulle vara förhindrad att göra bra program? I synnerhet inte samhällsprogram!

Men det finns en annan viktig funktion, om än inte uttalad. Ibland skymtar den fram indirekt, när det framhålls att invandringsfrågan visst debatteras i Sverige. Det är alibi-funktionen.

Denna funktion försvagas givetvis om det blir alltför uppenbart att bara en åsiktsriktning släpps fram i debatter om invandring och mångkultur. Således tilläts Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna vara med i studion den 6/3 -08, när ämnet var "Islamofobi".

Här hade man garderat sig redan genom rubriken för programmet: Kritiker var psykiskt störda och det problem som skulle diskuteras var denna störning, inte islams utbredning i Sverige och vilka konsekvenser detta får.

En extra gardering var att Åkesson tilläts yttra sig bara två gånger, och då bara för att svara på direkta frågor från programledaren. I studion fanns totalt tre personer med kritik av islam. Dessa fick yttra sig sammanlagt sex gångar, i totalt fem minuter. Mot dem ställdes 9 personer. Dessa fick yttra sig sammanlagt 25 gånger, i totalt 18 minuter.

Det här är ingen ovanlig "laguppställning". När jag själv medverkade i "Mosaik" 1997 var jag ensam mot fyra invandringsförespråkare. När jag tre år senare medverkade i TV3:s "Folkhemmet" hade jag mot mig tre programledare och tre motdebattörer.

Den här typen av upplägg är naturligtvis nödvändiga, när de egna argumenten inte räcker till för debatt på lika villkor. Och några skrupler ur demokratisk synvinkel har man ju inte.

Frågan är dock om det hjälper. I både Mosaik och Folkhemmet kände jag att det inte bara var en nackdel att stå där ensam mot alla de andra, samlade vid ett bord. Det gjorde ju att de inte kunde gå förbi mig i diskussionen.

SVT:s "Debatt" har ett annat upplägg. Med många personer i studion, uppradade som en publik, blir styrmöjligheterna större. Enskilda medverkande kan då lätt klippas av, varpå kameran uppehåller sig vid säkra pk-iter.

 


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT