"Polisen måste be om ursäkt!"

Låter det bekant?

Jag syftar här på en spaningsrapport från polisen i Stockholm om heroinhandeln i huvudstaden, där det uppgavs att nära hälften (400 av 900) av alla gambier i området var involverade i denna brottslighet.

Efter ingripande från DO kom (hösten 2000) den krävda ursäkten från polisen, riktad till "det gambiska folket". Ursäkten föranleddes inte av att uppgifterna skulle ha varit felaktiga, utan av att en del gambier "tagit illa vid sig".

Borde inte huvudsaken vara att bekämpa denna brottslighet och är inte en riktig beskrivning av verkligheten då nödvändig?

Tre år tidigare, hösten 1997, skedde ett ovanligt brutalt våldsdåd mot en kyrkokör i Uppsala - de bakbands, misshandlades och rånades. Åtminstone en av de misshandlade var rullstolsbunden. Förövarna var några unga män, alla drogpåverkade. De hade afrikansk bakgrund, och det var där polisen gjorde sitt "fatala misstag": på polisradion gick man i sin efterlysning ut med ett kort och pregnant signalement: "blåneger".

Det tog s.a.s. "hus-i-helsicke". Kurdo Baksi blev så vred att han JO-anmälde polisen, för "hets mot folkgrupp". Det blev debatt i riksradion, där Nyamko Sabuni kallade ett polisbefäl "jävla arsle". (Senare blev hon som bekant befordrad till minister.)
Är det inte ändamålsenligt, om man ska gripa brottslingar, att snabbt få ge så bra signalement som möjligt? Begreppet "svart" är förmodligen vad pk-iterna förordar, men det är ju vidare - omfattar både mulatter, människor från Afrikas horn och tamiler.

---

I februari 2009 var det dags igen. En journalist på Helsingborgs Dagblad har gjort ett "scoop": "En polischef i Landskrona beskrev en man på ett fotografi som 'en neger iklädd militärgrön jacka'. Polisbefälet är den senaste i raden av poliser som avslöjats med att använda ett främlingsfientligt språkbruk."

Om denna typ av "avslöjanden" blivit till en hel "rad" så säger det kanske mer om svenska journalister och massmedia än om polisen.

Tidigare hade det "uppdagats" att några poliser under de senaste kravallerna i Rosengård hade - inne i sin piketbuss - använt ord som "blattejävlar".

För att undgå onödiga missförstånd ("Nationell Idag" läses nog av även andra än sverigevänner): Jag använder själv inte sådant språkbruk, rekommenderar heller ingen annan att göra det. Tvärtom.

Men vad är huvudsak och vad är bisak i sammanhanget: kravallerna, våldet och förstörelsen eller några ord inne i ett fordon?

Grundfrågorna måste ändå vara:

1. Är det viktigt att brott bekämpas?

2. Behövs i det sammanhanget poliser?

3. Var finns de människor som både kan och vill ställa upp på de förutsättningar som etablissemanget inom media, politik och juridik tillhandahåller:
- livet som insats
- friande av grova brottslingar som gripits (de får dessutom ofta skadestånd)
- mediadrev med hets mot polis på rad.

Visst ska krav ställas på poliser, som på varje yrkesgrupp. Samtidigt måste erkännas att även poliser är människor. Under press kan de behöva få “släppa ut ånga”. Så länge detta stannar vid verbala uttryck, hållna inom den egna kretsen, är ingen verklig skada skedd.

Man kan jämföra med bussförare och annan trafikpersonal, överhuvudtaget grupper som har kontakt med allmänheten. Det är klart att det finns en yrkesjargong i fikarummen, som ibland kan låta illa, om det bandas och körs ut i rikstäckande etermedia. Det kan ändå ses som ett harmlöst sätt att få avreagera sig och lätta på trycket, när vardagen blivit för tung. Det viktiga är vad man presterar i handling gentemot allmänheten.

Polisernas huvuduppdrag är att förebygga brott och att gripa brottslingar.