Spelfilmen ”Drottningoffret”, i tre delar, som nyligen gick i den rikstäckande televisionen hade tydligen en miljonpublik.

Hur många av dessa svenska tv-tittare insåg att de var utsatta för den allra grövsta politiska propaganda?

Ett mer passande namn på filmen hade varit ”Sanningsoffret”!

Bovarna i filmen var alltså ”högerextremister”.
I filmen blev en arab ihjälslagen av en ung sådan.
Och en högt uppsatt politiker avrättades med pistolskott av en annan sådan. Skytten var en kvinna, som hade en stor svensk flagga på väggen hemma.
Filmens huvudperson, partiledaren för (S), var judinna och som sådan hotad av dessa ”högerextremister”.
Skotten i slutscenen var dock inte ämnade för henne, utan för hennes yngre kvinnliga medarbetare – vars liv s-ledaren räddade genom slänga sig framför skotten.

Verkligheten är ju en annan.

Självmordsbombaren i Stockholms julhandel var ”svensk” av det nyare slaget.

Detsamma gällde de herrar som några veckor senare var på väg till Jyllands-Posten i Köpenhamn för att anställa en massaker.

Dessa ”högerextremister”, som förekom i filmen – finns sådana överhuvudtaget i den svenska verkligheten? Jag vet inte.

Men vad jag säkert vet är att stämpeln ”högerextremist” används systematiskt mot demokratiska invandringskritiker i Sverige.

I denna kategori placerades jag av Sveriges Radio sommaren 2009. Jag hade tillverkat filmer för FNR - Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik. Nu skulle FNR tas i örat för det tilltaget. Intervjuare var Johannes Rosendahl, enligt egen utsago på SR-Dala-webben "bra på undersökande journalistik". Från Expo hade han inhämtat fakta om mitt "brottsregister".

Rosendahl lyckades pressa en FNR-företrädare till ett avståndstagande: han delade inte mina "högerextrema åsikter", själv var han "demokrat".

Rosendahls uppgifter från Expo:
1. Jag hade varit partisekreterare i SD.
2. Jag var kolumnist i tidningen NI.

Ovedersägliga fakta. Men är det något som gör mig extrem?

Inom Sverigedemokraterna fick jag gehör för dessa punkter under rubriken ”Vem är demokrat?”:

1. Vem uppträder öppet – vem uppträder anonymt?

2. Vem använder tillmälen – vem undviker tillmälen?

3. Vem belägger sina påståenden – vem gör det inte?

4. Vem är redo för en dialog och är beredd att möta sina meningsmotståndare i en offentlig debatt – vem är det inte?

5. Vem anser att folket ska få tillgång till en allsidig information – vem anser det inte?

6. Vem förespråkar yttrandefrihet även för sina motståndare – vem vill förbehålla yttrandefriheten dem som tycker likt en själv?

7. Vem är beredd att ta intryck av nya fakta och argument – vem är det inte?

8. Vem anser att folkviljan ska få genomslag i den förda politiken – vem anser det inte?

9. Vem kan reservationslöst ta avstånd från våld – vem kan det inte?

När blev jag “högerextremist”? Det började nog redan 1994, då jag skrev ”Lagom är bäst!” och startade Blågula frågor.

Eller än tidigare: Som redaktör för den fackliga tidskriften ”Hjulet” intervjuade jag 1991 invandringsminister Maj-Lis Lööw. Vi var överens om att stämpeln ”rasist” användes alltför lättvindigt och att alla asylsökande inte var verkliga flyktingar.
Ett år senare var jag inte längre redaktör för ”Hjulet och Maj-Lis Lööw var inte längre invandringsminister.
Det hade iofs blivit borgerlig regering, men Lööw togs inte in i s-arbetsgruppen ”Gemensamt ansvar” och när (S) återkom i regeringsställning 1994 blev Leif Blomberg invandringsminister.

De verkliga extremisterna är naturligtvis dessa vuxenmobbare i massmedia.