År 2008, nr 12

 

Agendan och verkligheten

De flesta svenskar - även de i maktposition inom politik och massmedia - gör ju anspråk på att vara demokrater. Det fanns en tid då jag var så naiv att jag trodde att vi alla därmed var överens om vissa spelregler.

Till dessa spelregler hörde att man eftersträvar förnuftiga val, efter att ha vägt fakta och argument. Sanningen är viktig. En hållning som man märker inte håller, den överger man.

Så har jag en gång gjort för egen del. Fram till mitten av 1980-talet var jag anhängare av den förda flykting- och invandringspolitiken. Trodde på mångkulturen och accepterade kampanjandet mot "rasism".

Sedan fick jag klart för mig att fakta på viktiga punkter inte stämde med vad jag trott. Det var kritikerna som i sak hade rätt:

det var sant att det fanns en överrepresentation i bidragsberoende bland invandrare

det var också sant att där fanns en överrepresentation i brottslighet.


Då bytte jag sida, sällade mig till invandringskritikerna.

Därefter fick jag göra ytterligare erfarenheter, beträffande yttrandefrihet och respekt för demokratiska principer, som bara än tydligare visade att företrädarna för den förda politiken försvarade en sjuk sak.

Jag tycker man kan likna åsiktsmarknaden med en bilmarknad, med den viktiga skillnaden att åsikter är gratis. Antag att envar fritt kunde välja vilken bil som helst, till samma pris som den idag billigaste. Nog skulle de flesta då välja en bil med finesser, t ex fyrhjulsdrift.

För egen del väljer jag på motsvarande sätt hellre en bättre åsikt och politisk linje än en sämre. Bättre är den linje som stämmer med verkligheten och främjar vanliga svenskars intressen.

I praktiken är åsikter inte alltid gratis, som vi vet. Många får betala ett pris för att driva åsikter som inte ligger i linje med makthavarnas. Omvänt kan belöningar vänta den som tycker "rätt".

Men ändå. Om vi för ett ögonblick trots allt skulle ta makthavarna på orden, när de själva bekänner sig till demokrati - då borde även de skifta åsikt om mångkulturen, nu när dess konsekvenser blivit så uppenbara.

Medvetenheten om att det mångkulturella projektet får negativa konsekvenser finns tydligen även hos makthavarna, men istället för att överge sitt projekt biter de sig fast vid det. Då blir det nödvändigt att så långt möjligt dölja verkligheten, nödvändigt att styra fram en falsk bild åt medborgarna.

Den agenda som massmedia har blir således att inge oss föreställningen att grova brott som regel begås av etniska svenskar, inte av invandrare.

Således:

• Är man noga med att dölja namn och ansikten, då förövaren har utländsk bakgrund.

• Frossar man i publicitet med namn och bild, när förövaren är svensk.

Här kommer också fenomenet "hatbrott" in. Genom TV-nyheterna får vi veta att dessa brott inte bara ökar, dessutom är offren vanligen invandrare.

I själva verket ligger redan i begreppet "hatbrott", att det avser främst brott mot invandrare, utförda av svenskar. En svensk kan där inte förekomma som offer - såvida han/hon inte är homosexuell.

Inför årets homofestival i Stockholm blev två homosexuella män misshandlade. Hatbrott! TV-nyheterna avstod dock, taktfullt, att nämna något om gärningsmännen. De flesta tittare såg nog framför sig ett par svenskar med stora kängor.

I själva verket hade gärningsmännen i detta fall från "utsatta bostadsområden".

Det blir i detta sammanhang helt konsekvent att riksdagens justitieutskott vägrar släppa uppgifter om vilka som sitter intagna på svenska fängelser. Det uppges bara hur stor andel som är svenska medborgare, vilket ligger i linje med agendan.

Skulle man redovisa hur stor andel av dessa grova brottslingar som är utrikesfödda eller har utrikesfödda föräldrar skulle bilden bli radikalt annorlunda. Men inte i linje med agendan.


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT