Irland röstade nej till det nya EU-fördraget. Detta kan ses som uttryck för ett ogillade av utvecklingen mot överstatlighet, ökad toppstyrning och minskat medborgarinflytande inom EU. Irländarna känner misstro mot makteliten i Bryssel.

Antag att denna misstro är befogad. Vilken reaktion var då att förvänta från EU-ledningens sida?

Jo, att bara ett svar kan godtas. Irlands ställningstagande ses som en komplikation, vilket kan försena processen mot överstatlighet, men inte mer. Den pågående processen är nödvändig och obeveklig, den måste fullföljas.

Just sådan har reaktionen blivit.

Man hänvisar till att tidigare hinder, i form av felaktiga folkopinioner (man använder dock inte det uttrycket), har övervunnits. Kunde man då övervinna svårigheterna, så bör man kunna gör det igen.

Vi vet hur detta har gått till. Man har anordnat nya folkomröstningar, tills folket ifråga givit med sig. Det talas nu om en ny omröstning, även för Irlands del.

Därmed ger ju EU-ledningen irländarna rätt, i sak. EU är verkligen toppstyrt och odemokratiskt! Misstron var och är befogad.

I massmedia har det framhållits att irländarna utgör bara en procent av EU:s samlade befolkning. Om alla andra länder säger ja, kan det vara rimligt att ett land ska få stoppa det nya fördraget? Kan det vara demokrati?

Men i inget annat land har man låtit frågan gå till folkomröstning. Över folkens huvuden tas nu besluten om att ge upp nationell suveränitet. Man vågar ju inte riskera att få "fel" svar. Om fler folk fått chansen att rösta om det nya EU-fördraget är det mycket sannolikt, att resultaten skulle bli detsamma som på Irland. Fredrik Reinfeldt visste vad han gjorde, när han skrev under för Sveriges del.

Formellt är det ändå så, att varje enskilt land inom EU har vetorätt mot fördragsförändringar. Om man nu kör över Irland och bortser från det irländska folkets besked, då betyder det att man inte följer det nu gällande fördraget.

Om man ändå inte följer detta fördrag, varför behöver man då ett nytt fördrag? Visar inte det att EU kan klara sig utan fördrag?

Resonemanget om Irlands litenhet visar också hur kvantitativa förändringar får kvalitativa effekter. Ju fler länder och ju större union - desto mindre inflytande för varje enskilt medlemsland.

Även denna territoriella utvidgning är en en pågående process. Parallellt med arbetet för mer överstatlighet fortsätter utvidgningen av EU. Närmast står Turkiet på tur, men det lär inte stanna vid detta. Efter Turkiet väntar andra länder runt Medelhavet, kanske även ett "Drang nach Osten" och införlivande av Ukraina. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för hur mycket som den "Europeiska" Unionen kan tillåtas växa.

Lika litet som Berlin förmådde begränsa sin territoriella expansion på 1930-talet, lika litet förmår Bryssel göra det på 2000-talet.