1.900 kr, flyg tur och retur till Bangkok - det gick bara inte att motstå. Men det var mindre Thailand än dess grannländer som intresserade mig. Direkt från flygplatsen tog jag därför tåget norrut, för att komma till Laos.

Efter ett dygn var jag framme vid Nong Khai och kunde korsa gränsen. På andra sidan Mekongfloden låg huvudstaden, Vientiane. Ett första intryck var frånvaron av kommunistiska flaggor och idol-porträtt på "den store ledaren". Makthavarna i Laos verkade helt anonyma. Detta i kontrast inte bara till många tidigare kommunistdiktaturer, utan även till grannlandet Thailand, där kungen nu förekommer flitigt på stora gatuaffischer.

Det är ändå ingen tvekan om att Laos är en diktatur. Där förekommer inga allmänna val med deltagande av olika partier. Något annat är kanske heller inte möjligt, då landet består av många etniska grupper med olika språk. Om flera partier tilläts skulle uppslutningen sannolikt ske efter etniska skiljelinjer.

Det intryck man nu får som turist är dock av annat slag. Ett fridsammare folk är svårt att föreställa sig. Som det skulle visa sig, när jag gav mig ut på vandring genom byar på landsbygden, hälsas man överallt vänligt med vinkningar och tillrop: "zabajdij!" (var hälsad!)

Människor i Laos tar sig alltid tid, blir aldrig upphetsade. Med barnen tycks man ha god kontakt. Från spädbarnsstadiet tills dess de kan gå bärs de i selar, av mamma, pappa eller äldre syskon. Barnvagnar förekommer inte. När barnen leker märks där en tydlig harmoni. De har inga avancerade leksaker, men förmår istället njuta av varandras närvaro.

Vägarna i Laos skulle visa sig i allmänt dåligt skick, men också Mekong med bifloder användes för transporter. Min avsikt var att ta mig till Luang Prabang med båt. Enligt stadskartan skulle det finnas en plats i centrala Vientiane, där båtarna lade till. Nu i april var det dock torrperiod och vattnet stod lågt. Platsen var därför flyttad någon mil norrut. Väl där framgick att båten bara gick halvvägs, till Pak Lay. Det skulle ändå bli en full dagsetapp.

För att ta sig ombord måste man balansera på en smal planka. Det var inget problem för laotierna, vare sig män eller kvinnor, unga eller gamla. Även med stora bylten äntrade gamla damer smidigt. För mig blev det en "utmaning", som man säger. Väl ombord lyckades jag hitta en ledig plats längst bak. När jag landat där hade alla vänt sig om och betraktade mig forskande - jag var enda utlänning ombord.

På stranden satt en far med sin lille son. Han pekade på mig, för att sonen skulle se. Denne blev så förskräckt över vad han såg, att han brast ut i gråt. Fadern och jag utbytte skratt. Det hade blivit en bra bild, om jag fått upp kameran i tid: fader och son sida vid sida, den ene skrattande, den andra gråtande.

På södra flodstranden låg Thailand, under färden var vi ofta så nära som bara ett 100-tal meter. Floden var nu smalare än vanligt, samtidigt var den grundare. Bitvis var det också strömt, och inte helt ofarligt. Det intrycket förstärktes när det blivit kväll och färden fortsatte i mörker någon timme, innan vi var framme.

Det slumpade sig så att jag bar en T-tröja med text på engelska om att rädda regnskogen. Normalt sett en harmlös text, men här fick det en polemisk udd: Laos har en svår ekonomisk situation, dess valuta - kip - föll varje dag i förhållande till dollarn. Ett av få möjligheter för landet att få exportinkomster var att hugga ned stora träd och sälja. Just i trakten kring Pak Lay pågick en hel del skogsavverkning.

Detta område hade tidigare inte haft besök av många utlänningar, men ägaren till en av ortens två restauranger - en ung driftig man som tidigare varit några år i Sovjetunionen - talade en del engelska. Han hade överhuvudtaget siktat in sig på den nya tiden, var ägare till en modern videoanläggning, där han ivrigt spelade västlig popmusik med massor av höftvickande, zoom- och blink-effekter. Av ljudnivån att döma trodde han kanske att det var musik som jag skulle uppskatta.

Från Pak Lay gällde det att ta sig vidare med buss, men bara att finna busstationen visade sig svårt. Till slut försökte jag göra mig förstådd genom att rita en buss, men fortfarande hade man svårt att förstå. Förklaringen till detta fick jag, när jag så småningom lyckats ta mig till busstationen. I Laos används normalt sett inte vad vi menar med bussar. Vad man har är lastbilar, med två britsar mittemot varandra på det täckta flaket. Där packar man folk, och sedan har man en slags terass baktill, där konduktören och de senast tillkomna passagerarna får stå och hålla i sig.

Den här gången hade jag tur, jag fick åka med en liten pick-up med öppet flak. Den blev en djungelsafari på första parkett, så att säga. Med denna pick-up kom jag halvvägs, till Xaignabouri. Så byte till ett fordon av normal storlek. Sedan kom en flodövergång, då fick vi stuva ned oss i kanot. Därefter fortsättning med en annan "buss".

Tillförlitligheten i transporterna verkade inte särskilt hög. Med de fordon jag själv färdades i Laos transporterade medpassagerare ofta reservhjul, för att få igång sitt fordon som blivit stående.

När några mil återstod till Luang Prabang började det låta otrevligt från motorn i vår en egen "buss" och en mil från målet bröt elsystemet ihop. Vi blev stående. Då jag nu var akut törstig (det hade inte förekommit några raster) och inte visste hur länge vi skulle få vänta på hjälp, började jag promenera (dryck fanns att köpa utmed vägen). Efter några kilometer fick jag lift, med samma "buss" jag just lämnat - den hade nu tagits på släp av ett hjälpande fordon.

Luang Prabang är det främsta målet för turister i Laos och där finns gott om restauranger, souvenirbutiker, mm. Påtagligt är det buddistiska inslaget. Staden har flera ståtliga tempel och på vissa gator syns många buddistmunkar. Man får intrycket att i Laos förmår kommunismen och buddismen att samsas.

Färden fortsatte snart norrut, till Ngoy vid Oufloden, omgiven av berg som sköt rakt upp i himlen. En vy, alls inte ovanlig i Laos. Jag tog in på ett "gästhus", med restaurang, skött av en stor familj. Fem kronor per natt för ett enkelrum.

Alla barnen i familjen tycktes hjälpa till i arbetet. Däremellan tittade de mycket på TV. Men lilla fattiga Laos har ju inga egna TV-sändningar. Vad det handlade om var thailändska kanaler, genom parabolantenner. Tydligen förstod man thai.

Ställ detta mot det faktum att i byn fanns affischer litet överallt, som förmodligen runtom i Laos, med information och varningar kring bomber som fortfarande låg kvar överallt i terrängen. Under Vietnamkriget har USA fällt mer bomber över Laos än över något annat land, med bomber än vad som fälldes totalt över hela världen under hela andra världskriget! När gerillan Pathet Lao slutligen ändå kunde ta makten, hade det varit till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.

Nu tycktes de besegrade ändå komma in bakvägen. Genom TV-apparaterna fick sig unga laotier västliga såpor och kommersiella budskap serverade dagarna i ända.

Varthän pekar detta? Själv uppskattar jag mångfald. Det är ju själva tjusningen med resande, att kunna få uppleva det annorlunda och främmande. Men utvecklingen tycks gå i riktning mot kulturell utslätning och likriktning.

I Ngoi fanns många andra turister tillsammans gjorde några av oss en dagsutflykt med båt utmed floden, för att nå en avlägsen by. Många av dessa västerlänningar hade också något att berätta.

Tillbaka söderut, utmed slingrande bergsvägar. På ett ställe hade två fordon kolliderat, men på något mirakulöst sätt lyckades vår "buss" åla sig förbi. Åter slättland, jag stod nu på den där terassen baktill, för att se mer av landskapet. Det betydde också att när andra skulle av eller på fick jag ibland assistera. När en dam skulle av langade hon först (den tunga) kassen, sedan en höna (med surrade ben), till sist sin lille son. Nu kändes det i fulla drag att jag var i Laos!

Ett klimax var ändå resan mellan Vang Vieng och Vietiane, nu i en normal buss. Först lassade man bussen proppfull, med människor och bagage. Golvet täcktes av tunga rissäckar, på taket blev det också fullt. Sedan fortsatte man att ta in folk och väskor, de placerade sig där det egentligen inte fanns några platser. Sedan gick konduktören sina runda, dvs han klättrade över alla.

Så gjorde man ett stopp, matrast. Många sprang in och köpte kycklingben m.m. och bussen förvandlades plötsligt till "restaurangvagn". En timme senare satt de flesta och sov, nu hade bussen blivit "sovvagn". Ingen tycktes pressad av att det var så trångt att man knappt kunde röra en tå.

Det hade blivit 10 intensiva och spännande dagar, och ett totalt miljöombyte. Som resmål kan Laos klart rekommenderas!

Jan Milld

Inte bara laotierna, utan också andra turister i Laos var intressanta. Oftast var det unga människor, mest från andra länder i Västeuropa. I de flesta fall var de ute på långresa tidsmässigt.

Sam, en 26-årig kvinna från London, hade varit hemifrån i över ett år. Hon hade först arbetat ett antal månader i Australien, hade sedan rest runt i Indonesien och andra länder i Sydostasien.

Ett par från Österrike hade varit länge på Filippinerna och den malaysiska delen av Borneo, samt i Vietnam. Jag frågade dem (naturligtvis) om Haider och det framgick att de mycket väl kunde ha röstat på FPÖ. De lade ut texten om varför Österrike inte kan ha mycket mer invandring och varför EU:s östutvidgning utgör ett hot mot välfärden för vanliga österrikare. De tillhörde själva arbetarklassen. Något spår av rasism eller främlingsfientlighet fanns inte hos dem för den skull. Sam (vars båda föräldrar kom från Sri Lanka, och som hade mörk hudfärg) och det österrikiska paret kom t ex utmärkt överens.

En annan person som var med på båtfärden uppför Oufloden var en blond tyska. Av mitt samtal med henne framgick att unga tyskar idag känner av denna skuldbeläggning för vad som hände under andra världskriget. Kvinnan lät påtagligt bedrövad över situationen. Vid något tillfälle hade hon mött reflexionen att det måste vara något särskilt genetiskt med tyskar som förklarar Förintelsen.

Senare stötte jag ihop med en ung tysk som varit i Burma och intresserade sig mycket för buddismen. Han bekräftade denna bild av intensiv skuldbeläggning, men konstaterade uppgivet att över detta ha tyskarna själva inget inflytande, det är något som trycks på dem från omvärlden.

När jag berättade för honom att det kampanjas för att även unga svenskar ska känna skuld för vad som hände i Tyskland för 60 år sedan verkade han aningen förvånad.