Under
vikingatiden - innan Sverige var en nation - är några
handelsstäder kända: Hedeby
i södra Danmark/norra Tyskland och Birka
på Björkö i Mälaren.
Birkas
roll övertogs i slutet av vikingatiden av Sigtuna,
också med anslutning till Mälaren.
Sigtuna anlades redan 970-talet, på jungfrulig mark och
efter en fastlagd plan. På 1100-talet var Sigtuna ärkebiskopssäte
anlades ett antal stenkyrkor.
Uppsala
- dvs Gamla Uppsala, beläget norr om nuvarande
Uppsala - övertog 1164 rollen att vara ärkebiskopssäte.
Uppsala, som också hade kontakt med Mälaren.
Överhuvudtaget
var det runt Mälaren som många av Sveriges första
städer uppstod.
På
medeltiden hade Sverige ett 40-tal städer, de flesta mycket
små. Störst var Stockholm och Visby med vardera kanske
6000-7000 invånare.
Ur
"Boken om Sveriges historia",
Larsson m.fl:
"Endast
en liten minoritet av alla medeltidssvenskar bodde i städer,
och de få städer som fanns - med undantag för
Stockholm och Visby - påminde närmast om byar med
några hundratal invånare. De flesta medeltida stadsbor
var nära knutna till de agrara omlandet, trots att de kom
att lyda under egna lagar (första kallade Bjärköarätten,
senare en särskild stadslag utgiven av Magnus Eriksson)
och åtnjuta speciella privilegier."
"Den
äldsta ännu existerande svenska medeltidsstaden är
Sigtuna, ... Under
1000-talet och 1100-talet växte två västgötska
städer fram: Skara
och Lödöse
(en föregångare till Göteborg, belägen
i inlandet vid Göta älv). Även Visby
och Kalmar tycks
ha fått en stadsbebyggelse jämförelsevis tidigt.
Den
mest intensiva fasen i den medeltid svenska stadsutvecklingen
var den period då kungamakten konsoliderades under Bjällboättens
ledning och Mälardalen kom i fokus för rikspolitiken.
Under
1200-talet och början av 1300-talet växte Stockholm,
Uppsala, Arboga,
Enköping, Strängnäs,
Västerås och Örebro upp.
Söder
om Mälardalen märker vi en stadsbebyggelse i Nyköping,
Söderköping, Linköping,
Skänninge, Västervik, Växjö och
Jönköping. Inte förrän
1446 grundades dock den första staden i Norrland, Gävle."
Nyköping
och Söderköping tillkom på 1150-talet.
På
1200-talet grundades även Åbo
- Finland var ju en del av Sverige ända fram till 1809.
Skåne, Blekinge och Halland, liksom Bohuslän, tillkom
ju först på 1600-talet.
Under
Medeltiden var Hansan mäktig och svenska städer hade
ett stort inslag av tyska köpmän, med påtagligt
inflytande.
Ur
"Svenskt arbete och liv",
Heckscherl:
"De
svenska städernas hela utvecking under Medeltiden stod...
under tyskt inflytande, och stadsväsendets utbredning sammanhängde
antagligen närmast med att hanseaternas handelsfärder
sträckte sig allt längre in i landet.
Betecknande
för läget är bestämmelsen i den omkring
1300-talets mitt tillkomna stadslagen att halva antalet rådmän
i städerna skulle vara tyskar, vilket rent av kan tänkas
ha varit en säkerhetsåtgärd för svenskarna,
nämligen med syfte att de tyska rådmännens antal
åtminstone icke skulle bli ännu större, och
faktiskt förekom det också ofta att 'svenska' borgmästare
och rådmän i verkligheten voro tyska."
Nästan
alla Sveriges cirka 40 stöder i slutet av 1400-talet låg
i området Mälardalen, sydvästra Finland, Östergötland
och Västergötland. Eriksgatorna, vid tiden för
landskapslagarna utgick från Uppsala och vägen över
Strängnäs eller Stockholm söderut. Därvid
passerades de flesta (eller gick nära) av de viktigaste
städerna på den tiden:
Strängnäs
(eller Stockholm, Tälje, Trosa), Nyköping, Norrköping
(Söderköping), Linköping, Skänninge, (Vadstena),
Jönköping, Skara, Örebro, Arboga, Köping,
Västerås, Enköping.
