BOKRECENSION

"Meltdown Iceland ", Roger Boyes

Hur gick det till när Island hamnade i sin svåra ekonomiska kris i början av 2000-talet?

Hur lyckades man ta sig ur krisen?

Boken "Meltdown Iceland" av den engelske journalisten Roger Boyes (200 sidor, häftad, 104 kr på AdLibris) ger inblickar, även om den är utgiven år 2009, så det senaste kom där inte med.

Island har 320.000 invånare, att jämföra med Malmö tätort, som har 280.000. Huvudstaden Rejkjavik har 120.000 invånare, att jämföra med Västerås tätort, som har 110.000.

Det började på 1980-talet, med den globalisering och de nyliberala vindar som då svepte över världen. Som globaliseringen utvecklades blev innebörden dubbel:

• man klättrade s.a.s. allt längre ut på grenen, gjorde samhällena mer sårbara genom skuldsättningar som ingen hade grepp om

• olika länders ekonomier sammanflätades, så att störningar i ett land snart kunde fortplantas till många andra.

Margaret Thatcher hade 1979 tillträtt som brittisk premiärminister, Ronald Reagan 1981 som USA-president. Den amerikanske ekonomen Milton Friedman, 1976 nobelprisad av Sveriges Riksbank, företrädde en extrem marknadsideologi: om varje aktör på marknaden bara ser till sina intressen så blir det till det bästa för samhället som helhet. Nyckelordet var frihet - inga restriktioner skulle gälla. Marknaden fungerade helande - eventuella obalanser skulle rättas till med inre automatik.

1984 var Milton Friedman i Rejkjavik och höll föredrag. En av hans anhängare i publiken var stadens dåvarande borgmästare, David Oddsson.

David Oddsson blev 1991 ordförande i "Självständighetspartiet" och samtidigt Islands premiärminister. Han bildade regering med Socialdemokraterna som koalitionspartner.

Oddsson privatiserade landets tre större banker Landsbanki, Kaupthing och Glitnir. Detta inträffade i en global ekonomisk och kulturell miljö, där det gjorts lätt att låna pengar: låga räntor och små eller inga krav på kreditvärdighet. Det blev husköp och stigande fastighetspriser. Med husen som säkerhet underlättades ytterligare lånande. Det blev en jakt på "snabba pengar", en helt hysterisk köpfest.

Utomlands utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter.

"... privatized Icelandic banks had barged their way into the global market at precisely the moment when the speculators were running wild, and the banks were unable to smell the danger."

Hög skuldsättning blev det normala.

"Inexperienced, entranced, the new recruits were given early responsibility at Landsbanki, Kaupthing and Glitnir, blissfully unaware of their inexperience and entrancement. They had entered a world in which debt - the same debt that had been a ball and chain for their grandfathers - had become a plaything, even sexy."

"First time buyers found it easy to get mortgages, house prices rose, and since the new generation of bankers had no collective memory of a bust... they too believed in the inevitable rise in property values.

The banks and real estate agents grew fat, and markets everywhere relished the charm of asset-based securities... Debt was no longer a problem in need of a solution, but part of the universal alchemy."

Till den stora tillgången på pengar bidrog isländska bankers valutamanövrar: man köpte yen i Japan, där räntan var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan var högre.

"They shifted their clients money from low-interest countries such as Japan and parked it in Iceland, with extraordinary high rates. That boosted the money available to Icelandic banks for investment abroad. Borrow low, lend high: it was a simple enough concept. Speculators borrowed in Japan at 3 percent - and lent in markets such as Britain, New Zealand, or Iceland with highest interest rates. Iceland with its 15 percent rates - kept high to control inflation - was particularly attractive."

Islänningarna fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubbling av ekonomiska tillgångar på tre år!

"Between 2003 and 2004, the U.S. stock market doubled. Icelandic stocks grew by a factor of nine; by 2006 the average Icelandic family was three times richer than in 2003."

Så kunde det inte fortsätta. Det behövdes bara en vindpust för att få den isländska skuldskutan att kantra.

I september 2008 lät USA Lehman Brothers gå omkull. Det påverkade plötsligt förtroendet och möjligheterna att låna. I oktober var den isländska krisen helt uppenbar.

David Oddson var då riksbankschef. Den nya premiärministern, Geir Haarde, förklarade:

"There is a very real danger, fellow citizen, that the icelandic economy in the worst case can be sucked into the whirlpool, and the result could be national bankruptcy."

Skulden för varje islänning hade hunnit växa till motsvarande ca två miljoner SEK.

"The sheer amount of debt piling on Iceland amounts to over $403.000 - per capita. That is, a family of four faces a bill, made up of public and private debt, of over $ 1.6 million."

Isländska Landsbanki hade 2006 tagit upp stora lån i Storbritannien och Nederländerna:

"More than 100.000 customers signed up in the UK, with deposits of over 5 billion euros. In Holland, in five short months, Icesave drew in 1,7 billion euros from 125.000 customers. An Icesave account was an account with Landsbanki branches in London and Amsterdam."

Den utlovade avkastningen var hög, och detta värderades högre än säkerheten av dem som lånade ut sina pengar:

"Plainly, some of the 127 British local governments with Icelandic deposits regarded yield as more important than financial security and liquidity... the Icelandic banks were offering competitively high interest rates."

"Globalization had the effect of bringing small players - with control over significant public funds - into the game even though they were ill-prepared and often naive."

Varningstecknen hade funnits redan år 2006. Bank of Japan, aviserade höjda räntor och det brittiska kreditvärderingsföretaget Fitch hade noterat att den isländska kreditökningen på 30% per år var ohållbar.

Roger Boyes skriver om sju steg mellan ekonomisk uppgång och fall, bl.a:
1. lättande på regler om likviditet
2. euforia över prisökningar på tillgångar
5. bubblan, då priser stigit till absurda nivåer.
7. slutsteget, då alla ser att kejsaren är naken.

Det sista steget hade egentligen nåtts på Island redan under år 2006, men:

"Only the sheer force of collective self-delusion allowed Iceland to stay a player for another eighteen months."

På Island var det en liten grupp på ett 30-tal personer som styrde. Eliter inom politik och näringsliv hade smält samman till en elit. Denna upprätthöll nu en gemensam fasad och de som försökte varna för krisen tystades ned. Kritik var inte välkommen!

• Riksbankchef Oddsson försäkrade 2006: "Det är absurt att tala om en kris."

• Socialdemokraternas partiledare försäkrade så sent som i februari 2008 att "bankarna går bra, gör bra ifrån sig".

I oktober 2008 kunde situationen inte längre förnekas. Då annonserades nationaliseringen av Glitnir och Landsbanki.

"October 7, 2008, was a turning point for Iceland, the day when it fell off the cliff. The nationalization of Glitnir and Landsbanki was announced, leading to panic in Iceland.

Vad blev konsekvenserna för islänningarna?

• En var känslan av skam, av slaget mot den egna stoltheten.

"The first blow to the Icelanders was to their pride... the implosion of the countrys financial system had exposed a private shame and made it global."

• En annan psykologisk effekt var en allmän känsla av otrygghet.

"Does the government now own our houses? What has happened to our mortgages?"

• Inflationen och räntorna var redan höga.

• Arbetslösheten ökade från 2 procent i september 2008 till 10 procent våren 2009.

• Mer än 50.000 islänningar fick se sina besparingar utplånade.

• Frälsningsarméns härbärgen hjälpte många att få tak över huvudet.

Det som irriterade islänningarna var att inga inom eliten ville ta på sig ansvaret för det inträffade, ingen ville erkänna sig ha gjort något fel.

"So why didn´t someone apologize?...contempt for the seemingly guilty silence of the political class."

Islänningar gick ut i allt större och beslutsammare demonstrationer. Det var främst medelklassen som reagerade. Främst människor som fått märka plötsliga och märkbara konsekvenser för egen del.

"It became known as the kitchen revolution because demonstrators used wooden spoons to bang pots and pans to drown out the proceedings of parliament."

"Like many revolts, the Icelandic uprising is a middle-class protest. .. relative deprivation being the most common cause of social violence.

Not poverty, but a short, sharp interruption in what was assumed to be a steadily rising curve of prosperity and well-being. The fracture shapes revolutionary movements. The crowd of post crash Icelandic politics was made up largely of urban Reykjavikers, academics, doctors, poets, dissident economics, young mothers, better-off pensioners."

Detta resulterade i att Geir Haarde avgick, dock av hälsoskäl. Det blev sedan nyval, där Socialdemokraterna och en grön vänster segrade. Ny premiärminister blev Johanna Sigurdardottir.

David Oddsson - landets mest hatade man - tvingades snart avgå som riksbankchef.

DEN STORA POLITISKA FRÅGAN gällde dock om de isländska skattebetalarna skulle ikläda sig de enorma skulder som bankerna förorsakat - många gånger större än Islands BNP. Många fruktade att det skulle kunna driva fram en omfattande utvandring, som skulle kunna äventyra landets själva existens.

Regeringen och parlamentet hade tagit ett beslut som innebar att skattebetalarna skulle stå för notan.

Då ingrep Islands president, Olafur Ragnar Grimsson. Den isländska konstitutionen gav honom makten att utlysa folkomröstningar. Den befogenheten använde han sig nu av.

En folkomröstning i frågan hölls i mars 2010. Resultat: 93% röstade nej till att rädda de isländska bankerna.

Ett år senare hölls ytterligare en omröstning i frågan, med samma resultat, även om majoriteten då stannade vid 60%.

Man lät således bankerna få i konkurs, lät dem som lånat ut pengarna ta smällen. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut.

Nya banker startades och skapade en bättre fungerande kreditmarknad utifrån medborgares besparingar.

Island har en egen valuta, den isländska kronan. Denna fick nu flyta mot andra valutor, vilket gjorde importvaror mycket dyra, men gynnade isländsk export och turism till Island.

Idag har Island återhämtat sig ganska bra. Landet har handelsöverskott och lägre arbetslöshet än EU.

Jan Milld

mars 2012