Boken "Dialog om invandringen":

WA-recension

Den ansedda danska Weekend-Avisen hade den 1 augusti -02 en lång artikel om bl.a. "DIALOG OM INVANDRINGEN?" . Det var en recension, skriven av Frede Vestergaard. Under rubriken "Blågula Frågor" skrev han om de tre böcker som nyligen givits ut i Sverige på invandringskritiskt tema:

De som är kritiska mot den förhållandevis stora invandringen till Sverige från tredje världen har sedan slutet av 80-talet i den svenska offentliga debatten blivit betecknade som högerextrema, främlingsfientliga, antidemokratiska och fascister. Därför har de inte fått plats med sina synpunkter och åsikter i det offentliga rummet. Detta skulle i så fall vara liktydigt med att legitimera rasismen, lyder motiveringen.

En av de kritiska är Jan Milld. Han är intressant, mycket p g a att alla hans meriter är helt i sin ordning. Han tillhörde tidigare vänsterflygeln. Han var ordförande för den socialdemokratiska studentklubben vid Stockholms universitet under åren 1968 till 1969 och som sådan med om att uppvakta den dåvarande justitieministern, till förmån för en utvisningshotad utlänning.

Efter militärkuppen i Chile 1973 stödde han de många chilenare och senare också uruguayanska socialister, som på Olof Palmes initiativ fick möjlighet att få asyl i Sverige. ("De kom icke till Sverige som kravmaskiner", skriver han.)

På 80-talet var han bl a engagerad i fredsrörelsen och arbetade även med antirasistiska projekt. Han gjorde också ett mellanspel i Vänsterpartiet (som tidigare hade namnet Kommunisterna, fram till strax innan Berlinmurens fall) och var sedan aktiv socialdemokrat i många år.

1992 blev han emellertid medlem i Miljöpartiet därför att han fann Socialdemokraternas miljöpolitik icke trovärdig. I början av 90-talet blev invandringspolitiken efterhand allt viktigare för honom eftersom Miljöpartiet i september 1993 antog ett förlag till ny flyktingpolitik. Denna gick ut på att man skulle ge asyl i Sverige till människor som flydde från svält och miljöförstörelse, alltså inte bara människor som var kvalificerade för att få stanna enligt FN:s flyktingkonvention. Därför lämnade han även sitt medlemskap i detta parti.

Tillsammans med tre andra medlemmar, som delade samma uppfattning i flyktingfrågan, stiftade han därefter en förening med namnet "Blågula frågor". Tillsammans med Anders Sundholm, en likaledes mångårig aktiv socialdemokrat innan han också blev miljöpartist, är Jan Milld en ledande kraft i föreningen, som bl a utger en tidskrift och har en välbesökt hemsida på Internet (www.bgf.nu), med information och dokumentation om den förda invandringspolitiken. (Antalet invandrare plus andragenerations invandrare som fötts i Sverige steg med 574 000 bara mellan åren 1989 ­ 2000.)

Vad händer nu med kritiker som kommer med bakgrund från t ex vänsterpartier, som Jan Milld och Anders Sundholm? Får de möjlighet att komma till tals med sina synpunkter i den allmänna offentliga debatten i krönikor och artiklar, som kort och gott går ut på att man kraftigt ska bromsa inflyttningen av främmande? Eller avvisas de också som rasister och främlingshatare? Ja, faktiskt! Det blir de också!

Boken "Dialog om invandringen" handlar bara indirekt om invandringen, men mera om hur svårt det är i Sverige att komma fram med några som helst kritiska åsikter om den förda invandringspolitiken. I första hand handlar den om demokrati och den offentliga debatten i Sverige, och som sådan är boken utomordentligt intressant, även om det förekommer en lång rad uppräkningar av exempel på hur det, trots deras vänsterorienterade utgångspunkt, vistas sig vara omöjligt, både för honom och andra medlemmar i föreningen att komma till tals. Eller då det trots allt ändå skett, deras åsikter och synpunkter stigmatiserats och förvrängts, samtidigt som de stämplats som rasister.

De upplever att folk inte vill sitta med i debattpaneler tillsammans med dem. De upplever att folk tillvitar dem synpunkter och åsikter som de inte har, för att därefter begrava dem. Eller att folk i en debatt ljuger om faktiska förhållanden utan att acceptera tillrättalägganden. De upplever att de inte får t ex hyra allmänna möteslokaler och om detta varit möjligt, deras möten systematiskt avbrutits och störts av s k antifascister, särskilt om mötena varit utlysta offentligt.

Invandring och demokrati

Av sociologen John Järvenpää. Med undertiteln "Politisk korrekthet i Sverige 1988 ­ 2001".

Boken är en akademisk/sociologisk genomgång av begreppet Politisk Korrekthet, i relation till inskränkningen av invandrings- och multikulturdebatten i Sverige, som verkligen kan rekommenderas.

Järvenpää visar i sin bok, att det i den svenska invandringspolitiska debatten har skapats ett politiskt korrekt debatt- och handlingsmönster, där det ständigt förekommer nyspråk och nytolkningar, på samma sätt som beskrivs i boken "1984", av Gorge Orwell. Tidigare definierade begrepp får nytt innehåll och ny mening. Exempelvis beskrivs det som en kulturell berikning att det svenska samhället rekommenderar (och med skattemedel finansierar) modersmåls-/hemspråksundervisning i 103 olika språk! "

- Detta bidrar till att främja en demokratisk utveckling och till ett bättre samhällsklimat", heter det från politiskt debattörer! Men icke ett ord om att den svenska integrationspolitikens biverkningar istället har resulterat i att andragenerationsinvandrarna inte betraktar sig som en del av det svenska samhället, men just som "andragenerationsinvandrare" i såväl svenskarnas som i egna ögon, med sina paraboler inställda i riktning mot Mellanöstern.

Att ställa samma krav på invandrarnas sociala normer och kvinnosyn mm, som på svenskarna anses som diskriminering av invandrarna (fadersmordet på Fadime i början av 2002 har dock satt igång en viss debatt om invandrarnas kvinnosyn). Och att det svenska språket icke längre är den avgörande grunden för den sociala gemenskapen i den geografiska begränsningen som heter "Sverige", bekräftas av att t ex det svenska körkortsprovet, sedan januari 2002, kan avläggas på 12 olika språk!

Mångkultur eller välfärd?

Av Lars Jansson, lektor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg.

Boken är ett försök att få fram en så noggrann redovisning som möjligt, över hur mycket det mångkulturella samhället kostar, i form av mindre välfärd för svenskarna. Lars Jansson visar att bruttokostnaderna för den offentliga sektorn kostar upp till 267 miljarder svenska kronor, medan inkomsterna för samma sektor i form av direkta och indirekta skatter samt sociala avgifter endast uppgår till 117 miljarder kronor.

Att intäkterna är så låga beror på den mycket höga arbetslösheten bland invandrarna. Till motsats ger den låga sysselsättningsgraden bland invandrarna mycket stora utgifter, till bl a dagersättningar och annan offentlig försörjning av dem. Detta ger "nettoomkostnader" på 150 miljarder kronor (räknat på 1999 års uppgifter). I inkomsterna ingår dock de beräknade lägsta skatteintäkterna mm på knappt 30 miljarder kronor som kommer från invandrarna själva som arbetslösa.

Ser man bort från detta blir nettokostnaden 120 miljarder kronor, motsvarande till ca åtta procent av den svenska BNP. Det låter genast mycket högt. Den 22 april ­02 skrev fyra framträdande svenska invandrarforskare, med professor jan Ekberg och Bo Södersten i spetsen, en krönika i DN om den svenska integrationspolitiken, som de beskrev som "det största misslyckandet under ett kvarts sekel" (se; www.dn.se ). Här angav de invandringens nettoomkostnader till 30 miljarder kronor, svarande mot två procent av BNP. De två olika uppgifterna om kostnaderna går dock ej att jämföra. De fyra forskarna ställer endast invandrarnas skatte- och avgiftsbetalningar mot de utgifter som specifikt bara rör invandrarna.

Den metoden menar Lars Jansson är felaktig. Hans argument är, att de 1,7 miljoner invandrare och andragenerationsinvandrare i Sverige, i beräkningarna i vart fall också måste ha bidragit till finansieringen av utgifter som icke är invandringsspecifika, t ex polis, militär och domstolsväsendet, offentliga investeringar och en räcka andra utgifter som inte kan räknas till bestämda grupper i samhället. Det finns därför ingen mening med att jämföra invandrarnas skatte- och avgiftsinbetalningar med de utgifter som endast har med invandrarna att göra. Synpunkten är inte helt orimlig. Men å andra sidan är storleken på de svenska försvarsutgifterna helt oberoende av antalet invandrare i Sverige.

Det måste vara önskvärt för svenskarna, att debatten i landet just var så fri, att uppgifter som Janssons kunde diskuteras och rimligheten i dessa kunde bekräftas eller avfärdas. Boken som utkom i början av juni 2002 har emellertid såväl som författaren, blivit fullständigt ignorerad av de stora svenska riks- och lokaltidningarna. Den intressanta frågan är, om svensk media och den svenska politiska eliten fortfarande kan förhindra en offentlig debatt om landets invandringspolitik? Det samma försökte man i Holland, men med resultatet att ett par artiklar i Dagbladet Information i början av oktober 1999, fick ett iögonfallande lyckigt resultat. Med de dramatiskt höga röstetalet på invandringskritiska partier i kommunalvalet 2001 och parlamentsvalet 2002, måste visa att det icke längre är möjligt att hindra debatten, om väljarna menar att den är viktig och avgörande.

Översättning: Bo Hofvander