Skolan på Cuba

Vad som omedelbart slår en, i kontrast till t ex Sverige, är att skolbarnen på Cuba har skoluniform. 1) För lågstadiet är färgen vinröd, högre upp är den gul, och senare används ytterligare en särskild färg. Pojkar har långbyxor eller kortbyxor, flickor har kjol, med breda hängslen.

Redan detta signalerar, tycker jag, något mycket väsentligt. Det visar att skolgången är något viktigt, att den rymmer ett åtagande. Ett åtagande som är ömsesidigt.

Samhället ställer upp med resurser, trots att det är fattigt. Alla erbjuds denna förmån. Eleverna å sin sida (inklusive föräldrar), har att förvalta denna möjlighet, har att anstränga sig för att bidraga till ett gott resultat. En cirkus av den karaktär som idag kan förekomma i svenska skolar förefaller helt otänkbart på Cuba.

Denna bild kan förstärkas av själva skolbyggnaderna. I utkanten av Holguin 2) cyklade jag vid ett tillfälle förbi vad som förmodligen var ett gymnasium. Själva byggnaden utstrålade något av högtidlighet, ingav känslan av att det måste kännas som en förmån att få gå där. Först en grind, bevakad av en vakt, sedan en lång gång fram till en lång trappa, som lede fram till huvudingången.

Å andra sidan stod klart, att så såg inte alla skollokaler ut. I Havannas innerstad inrymdes en lågstadieskola i trånga utrymmen i direkt anslutning till gatutrafiken.

Allmänt är också omvittnat att Cuba inte bara satsat hårt på skolan, med en intensiv alfabetiseringskampanj direkt efter revolutionen 1959. Man har också lyckats bra, utbildningsnivån är hög hos det kubanska folket.

I några bemärkelser kanske "alltför hög":

1. I olika sammanhang mötte jag kubaner med hög utbildning, men som nu - genom landets svåra ekonomiska situation 3) - inte får användning för sina kunskaper. I Holguin träffade jag t ex taxiföraren Oscar, som tidigare arbetat i Bulgarien som kvalificerad tekniker. Där mötte jag också Hernandez, make till en Maria, esperantist. Han hade tidigare varit i Guinea-Bissau som biståndsarbetare, med att utbilda sjukvårdspersonal. Nu rådde bara kaos där, och Hernandez var åter hemma, pensionerad.

2. Om gränserna öppnades mot väst skulle Cuba få erfara samma problem som tidigare Östtyskland: brain-drain. Landet har satsat på att (gratis) utbilda kvalificerade yrkesmänniskor, men kan sedan inte erbjuda lönenivåer som kan konkurrera med utlandets. Det hela bygger på att man ändå stannar kvar på Cuba, antingen av tvång eller av patriotisk lojalitet. 4)

VAD SKULLE DÅ SVERIGE kunna lära av Cuba beträffande skolan? Det är nog själva utgångspunkten. Dvs att man har ett gemensamt projekt, som är viktigt. Om vi verkligen ville markera att en förändring skett och att en ny era inträtt för den svenska skolan, då skulle också vi införa skoluniformer!

Jan Milld

1) Detta behöver inte ha någon koppling till det kommunistiska systemet. Också i Japan har man skoluniformer (svarta byxor/kjol, vit skjorta). Åtminstone hade man det 1965/66, när jag var där.

2) En miljonstad på södra Cuba, i inlandet. Till storleken landets tredje stad.

3) Vare sig denna situation främst ska förklaras med USA:s ekonomiska blockad eller med systembrister i det kubanska samhället.

4) För det land som kan själv inte satsat på eller lyckas med sitt utbildningssystem skulle det naturligtvis kan vara "bingo" att få utnyttja denna kvalificerade arbetskraft. I synnerhet om det kan åtföljas av högtravande deklarationer om frihet och mänskliga rättigheter...