Erfarenheter och intryck:

Vad som allmänt upplevdes litet tröttande var att man, särskilt i Nicaragua, ständigt måste vara på sin vakt mot att bli lurad på olika sätt.

Exempelvis när vi steg ur taxin vid bussterminalen i södra utkanten av Managua. Vi blev genast omgivna av en skränande hop män, som försökte överrösta varandra. Det gick inte att urskilja vad någon av dem sade, men vi förstod att de hade olika bussar som de ville leda oss till. Vi följde med en som visserligen såg sjaskig ut, men som talade litet engelska. Han kompis lyckades rycka åt sig Björns ryggsäck och bära denna åt honom. När vi tagit oss ombord på bussen och ryggsäckarna placerats på bagagehyllan klarnade bilden. Ingen av dem var busschaffis, de bara flöt omkring där vid terminalen. Jag gav dem då varsitt mynt för hjälpen (en helt onödig hjälp, vi skulle inte haft några problem att hitta bussen på egen hand, inte heller behövde vi hjälp att bära vårt lilla bagage). De protesterade, ville ha mer pengar. Då ilskande jag till och tog ryggsäck för att lämna bussen. I det läget backade de, och ville skaka hand.

Ett annat exempel var när vi anlänt med färjan från Ometepe, till San Jorge igen. En yngling hoppade ombord innan någon annan hunnit gå vare sig på eller av. Han hade en taxi att erbjuda, till Rivas. Det var just vad vi behövde så vi nappade, priset var det normala för denna sträcka. Det var inte han själv som körde, han var bara värvare till taxichaffisen. Väl i bilen, när de fick veta att vi skulle till gränsen, ville de erbjuda ett paketpris hela vägen: 15 dollar. Vi visade inget intresse, och det erbjudna priset sjönk till 10 dollar. Vi nappade ändå inte, för vi avsåg att ta buss från Rivas till gränsen och skulle dessförinnan handla vatten och bananer. Så fort vi lämnat denna taxi uppvaktades vi med nya taxierbjudan till gränsen, av andra. Priset skulle nu bli mindre än tre dollar. Det fick då bli taxi även denna sträcka.

Ett tredje exempel var i Granada. När vi gick utmed sjöstranden frågade vi några ynglingar om var det fanns båtar för en utflykt. En av dem svarade att han själv hade en båt, och efter förhandlande kom vi överens om ett pris: totalt 10 dollar för en timme. Under promenaden mot båten - den fanns en bit bort - passerade vi andra båtar. Ägaren till en av dem gav oss därvid ett erbjudande: 7 dollar för en timme. Ynglingen vid vår sida förklarade för oss att mannen i själva verket skulle komma att kräva oss på 7 dollar vardera, alltså 14 dollar. Efter båtutflykten.

Det var inte ynglingen själv som hade båten, utan en annan nicaraguan, både följde dock med. Det gick sakta genom en regnskogsvegetation mellan stranden och intilliggande öar. Efter 45 minuter var vi framme vid en liten ö med restaurang och beställde några öl. I samband med detta klargjorde de två att priset skulle komma att bli 20, inte 10 dollar, eftersom vi före återkomsten skulle komma in på en andra timme av utflykt. Björn och jag tvärnobbade, klargjorde att vi hade gjort en överenskommelse. Denna hade att de att hålla sig till. Det blev ett tvärt uppbrott och bråttom tillbaka.

Resandet i Nicargua och Costa Rica skedde annars mest med buss. Bussarna var påfallande ofta av märket Scania eller Volvo. De bekvämaste bussarna var nog på sträckan San José - karibiska kusten. Den jobbigaste bussresan var från ett färjeläge på Nicoya till Montezuma. En sträcka på fyra mil som tog två timmar. Det var backar och kurvor, hål i vägen och gyttja, bussen var överfull och gjorde ständiga stopp, hela tiden var det några som skulle av och andra som skulle på.

Därtill var det ett misstag att vi överhuvudtaget hamnade i Montezuma. Tanken var att ta färjan från Puntaernas till Playa Naranjo, övernatta där och sedan fortsätta norrut. Enligt uppgift om färjeavgångarna från Puntarenas i vår guidebok skulle vi få vänta där i tre timmar tills nästa avgång. Så fort vi stigit av bussen uppvaktades vi dock av en man som visste var färjan gick och som ställde i utsikt att den skulle avgå vilken minut som helst. Vi nappade på detta. Visserligen gick denna färja till en annan hamn på södra Nicoya, men det kunde väl inte ha någon större betydelse, tänkte vi. Det hade det. Montezuma låg som i en blindtarm. Enda vägen därifrån var densamma som vi kommit på.

Själva överfarten med färjan, med soldäck upptill, var dock mycket angenäm. I Puntaarenas hamn hade vi kunnat så flera pelikaner på ganska nära håll.

Övernattningskostnaderna för dubbelrum kom i normalfallet att ligga på 5-10 dollar per person. Dyrast var de två första nätterna i Managua, då priset blev 20 dollar per person och natt. Det kändes det ändå värt, för att kunna "landa" och ladda om efter den tröttande resan och tidsomställningen. På rummet hade vi också TV, med nära 100 olika kanaler, vilka hade spanska direkt, dubbat eller som undertext. Både CNN och Deutsche Welle sände på spanska.

Problematisk blev övernattningen vid en plats på Ometepe, där det bara fanns en enda hotellanläggning. En i och för sig bra anläggning, och mycket populär bland unga resenärer. Till kvällen fanns ett 30-tal personer där. Man fick själv lägga upp från olika rätter och äta så mycket man ville, till en fast summa. God mat! Platsen hette Merida.

Vi hade dock begärt ett dubbelrum, för att kunna låsa in våra grejor. Ett sådant fanns egentligen inte, det blev en skrubb utan fönster. Därtill en dammig sådan. Dessutom var det varmt och den stora fläkt som där fanns var helt överdimensionerad. Räddningen för mig blev att vid midnatt hitta en ledig hängmatta på en veranda.

Också i San José blev övernattningarna problematiska. Första gången hamnade vi i ett gammalt och nedslitet hotell, där vi fick ett rum utan fönster, nära en hela natten frekventerad toalett. Jag stördes av lukten, Björn av högljudda röster. Nästa gång i San José såg vi till att få ett rum med fönster, men hotellet låg centralt beläget för att vi skulle nära till bussterminalen på morgonen. Det betydde trafikbuller och tunga fordon som oupphörligt accelererade utanför.

Ett bra övernattningsställe hittade vi i Puerto Viejo, vid karibiska kusten nära gränsen till Panama. Stället hette "Cashew Hill Jungle Lodge" och låg uppe vid skogskanten. De drevs av ett amerikanskt par som lämnat USA för att slippa bidraga med skattepengar till Bushs krig. Vi fick liksom en hydda för oss själva, med en veranda som hade både köksutrustning och hängmattor. Ett trevligt värdpar. De hade både hundar och katter på tomten, som var något av ett botaniskt konstverk. Ovant och äckligt kändes dock att toapapper inte fick läggas i wc-stolen utan skulle läggas i en särskild papperskorg. Så var det också på många andra småorter i periferin, i båda länderna.

Ett annat övernattningsställe som kan rekommenderas var "Don Taco" i Monte Verde. Utsikten från rummets balkong var storslagen. TV och kylskåp fanns på rummet. Frukost ingick i priset, 10 dollar per person och natt.

På Ometepe kan Finca Hotel Santo Domingo rekommenderas, trevlig lösning med rummen kring en gård. Bra restaurang, med ett sagolikt gott kaffe! (vill du ha påtår kan det dock ta en halvtimme eller mer)

Björn ska just hugga in på en fiskrätt i Granada, på en servering nära stranden till Nicaraguasjön	Här avsmakar jag en 12-årigt lagrad rom, på Managuas flygplats vid hemresan.

Maten var genomgående storslagen, åtminstone i Costa Rica. Inte bara var den välsmakande och nyttig, man serverade den dessutom på stora tallrikar så att det blev en ögonfröjd. Bönor, ris, bananer och andra frukter ingick oftast. En bra frukost kunde man få för 3 dollar, en bra middag för 6 dollar. I Liberia var det vanligt att med kinesiska rätter. Man kunde då välja mellan små och stora portioner. Vi beställde den senare varianten och då var det knappt att ens Björn - som är en gormand - orkade få ned allt. ("Nu skulle det vara gott med litet mat" var hans stående replik, själv tyckte jag alltid att det kändes rätt med en öl.)

Bananer hade vi ofta med som färdkost, det var ju praktiskt och de var otroligt billiga. Samtidigt var de välsmakande på ett sätt som vi aldrig kan få erfara i Sverige, våra bananer har ju plockats när de ännu är omogna. De bananer jag här talar om var något mindre än dem vi får till Sverige. Det fanns även större bananer, men de var helt smaklösa.

Beträffande bröd kändes Nicaragua som en öken. I butiker fanns vitt formbröd, på gatorna såldes konstiga egentillverkade produkter. Vi saknade det korniga, goda och nyttiga, bröd som fanns att köpa i särskilda bagerier överallt i Costa Rica.

Ölen i Nicaragua heter Victoria och Tona, i Costa Rica Imperial. Starkare drycker av inhemsk tillverkning är främst rom. Vi stötte även på vin, gjort på apelsiner. Helt OK! Hem medförde jag dock några flaskor "Crema Anis Imperial", en likör med lakritssmak, från Costa Rica.

Kaffet i Nicargua kan som just nämnts också vara något helt extra.

Ett givet syfte med vår resa till Centralamerika var att få uppleva sol och möjlighet att bada. Det är dock en fördom, om man tror att sol är garanterad bara för att man kommit till varmare breddgrader. De flesta dagarna var mer eller mindre molniga, vi hade också en hel del regndagar.

Allmänt så ska regnperioden vara över i slutet av november, men vid den karibiska kusten gäller inte detta. Där är december den allra regnigaste månaden på året. Detta fick vi också erfara. Första dagen var det bra, men andra dagen började de blåsa upp och de höga vågorna omöjliggjorde en planerad snorkling. När vi skulle resa därifrån hade det regnat kraftigt hela natten och det fortsatte att regna hela dagen, även i San José.

När vi kom till andra sidan, vid Manuel Antonio, var det vackert första dagen men sedan var det igenmulet och småregnigt.

Vid Montezuma var det vackert och därifrån gick snorklingsutflykter med båt till näraliggande öar. För en som hade pengar fanns alla slags fordon att hyra. Där hade vi dock ont om både tid och pengar.

Ett intryck från vår resa var att Sverige måste vara ett viktigt land på global nivå. Många gånger mötte vi grupper av svenskar. Detta gällde två ställen på Ometepe och det gällde Monte Verde.

Sveriges roll påmindes vi om genom inte bara gen om alla Scania- och Volvobussarna i båda länderna, vi såg också plakat om SKF i Managua och vi såg reklam för motorsågar av märket Huskvarna i Rivas.

En ny erfarenhet av denna resa, jämfört med alla mina tidigare, var att jag kunde hålla så gott som kontinuerlig kontakt med Sverige. I varje större stad eller turistort fanns internetkaféer. Uppkopplingen var dock ofta mycket långsam och standarden på datorerna mycket varierande. Bäst var det på Cyber-café i San José.