Erfarenheter och intryck:

Costa Rica har sedan något decennium satsat målmedvetet på turism. I Monte Verde och andra regnskogsområden finns således väl utbyggda anläggningar, för att utlänningar med naturintresse ska uppleva regnskogen och se olika växter och djur.

I detta koncept ingår "Sky-walk", dvs möjlighet att promenera över långa hängbroar och betrakta regnskogen ovanifrån. Där ingår numera även "Canopy", dvs man spänns fast i en sele och far i vajrar ovanför trädtopparna. Bara i Monte Verde fanns flera sådana anläggningar.

Vi hade redan innan vi reste hemifrån beslutat att pröva båda dessa varianter, trots att det skulle bli dyrt. Enligt vår uppgift skulle det kosta 45 dollar bara för Canopyen. Det visade sig bli något billigare. Vid den anläggning vi valde fick vi pröva bådadera för denna summa.

Canopyn omfattade 9 vajersträckor, mellan plattformar uppe i träden. En del sluttade ganska brant, andra mindre. Då gällde det att antingen bromsa med en handske eller avstå från att göra detta. Annars kom man med för hög fart till nästa plattform eller nådde inte ända fram. I det senare fallet fick man ju hiva sig fram den återstående sträckan med egen armkraft, om man inte fick hjälp från någon av de många assistenter som fanns med.

För mig gick det bra fram till sista sträckan. Då hade min sele snärjt sig så jag började rotera, varpå jag panikbromsade och tappade helt fart när kanske 20 meter återstod. Det kändes i armarna efteråt!

Canopyn fyllde nog främst funktionen av att ge litet spänning och gymnastisk träning. Skogen där nedan hann man inte uppfatta mycket av, dels gick det så fort, dels måste man koncentrera sig på själva färdandet. Eventuella djur i området var för övrigt bortskrämda av denna trafik. Vi utgjorde ju en grupp på cirka 20 turister, och varje dag svischar ett antal sådana grupper runt bland träden.

Mer givande var Sky-walken. Där kunde man ju gå i sin egen takt, stanna till och se sig omkring.

I väntan på bussen kunde vi tillbringa tid vid en anläggning av fågelbord. Dit fanns flera olika sorters kolibrier, som lät sig betraktas på nära håll. Försök att fotografera dem var dock dömt att misslyckas, med tanke på hur snabbt vingarna rörde sig.

Detta skedde på förmiddagen och strax efter lunchtid var vi tillbaka i hotellet. Vi övervägde att sedan ansluta oss till en nattvandring med guide, med början när mörkret fallit vid 17-tiden. Det skulle kosta 15 dollar plus avgift för busstransport till platsen för vandringen. Lampor skulle tillhandahållas av guiderna. Eftersom jag dels bara hade sandaler med mig, dels befarade att kunna hamna sist i ledet (gruppen kunde bli så stor som åtta personer) och få se föga, kände jag mig kluven. Efter stor tvekan beslöt vi att avstå. Detta visade sig vara ett klokt beslut, för snart började det regna kraftigt.

En vandring på marknivå hade annars varit ett bra komplement att uppleva regnskogen. Eftersom det är på natten många djur är mest aktiva, skulle man då ha chans att se mer.

I Puerto Viejo yppade sig dock en ny möjlighet. Ett anslag på verandan till vårt rum talade om en guidad tur genom den regnskog som fanns alldeles intill. 10 dollar per person skulle det kosta. Då skulle gruppen bara utgöras av oss två. Vi beslöt att anmäla intresse och dagen därpå, 10.00 på morgonen, anlände vår guide.

Topo, hette han, och såg ganska mycket ut som Mowgli i djungelboken. Långt svart hår, mörk hy, atletisk kroppsbyggnad. Barfota och med bar överkropp. Med sig hade han en machetekniv och en liten ryggsäck.

Topos far var en neger från Jamaica (en tredjedel av befolkningen vid Costa Ricas karibiska kust är svarta), hans mor var indianska från området. De hade dock skilt sig och bodde på olika orter. Topo hade växt upp hos sin mormor, som till honom förmedlat stora kunskaper om djungelns växter, deras egenskaper och möjliga användningsområden. När han fyllt 13 år fick han klara sig själv.

Topo berättade för oss, att han vid ett tillfälle under sin tonårstid ville komma bort från människorna. Han hade då byggt en plattform högt uppe i träd. Där hade han tillbringat en vecka, dag och natt, bara för att emellanåt gå ned och förse sig med några ätbara frukter i närheten. Detta hade givit honom en känslighet för att bättre kunna "läsa" regnskogen.

Det faktum att han kunde gå barfota förklarades av att han alltid gjort det, fotsulorna hade alltså blivit härdade. Dessutom hade han blivit härdad mot bett från insekter och skorpioner, genom de gånger han tidigare blivit biten.

Vi vandrade uppför en brant sluttning inne i skogen och emellanåt stannade vi till vid olika träd eller ställen där smådjur kunde finnas. Under vandringen fick vi t ex se två olika slags grodor, en liten illröd och en med grön-svart mönster. Vi såg också på bladskärarmyror, som går på rad och bär på bladbitar, långt större än de själva. Med dessa matar de tydligen en svamp, varur de i sin tur får mat. En form av symbios.

En annan slags myror, som vi stötte på två gånger, kallades "Bullet-ants". De var större än kanske någon annan myrart. Topo berättade också att deras bett gjorde mycket ont - ett bett och man ligger i hög feber under 24 timmar, sju bett och man är död! Vid det andra tillfället gick jag sist, när Topo stannade till och sade sig ha på känn att sådana myror kunde finnas i närheten. Jag tittade ned på min fötter och över den högra foten sprang tre Bullet-ants. (Även om jag bara hade sandaler så hade jag dock dubbla sockor och däremellan platspåsar). Efter hemkomsten har jag kontrollerat genom Google på Internet och det stämmer verkligen att dessa Bullet-Ants har ett bett som är mycket giftigt.

Särskilt intressant var också ett träd som kunde förflytta sig, med hjälp av ett säreget rotsystem, ett vandrande träd. Värdet med denna funktion var att kunna ändra position efter var trädet får bäst sol.

Det största djur som vi såg under vandringen var sengångare. Topo påstod att anledningen till att dessa djur rör sig så sakta är att de äter ett blad som ger denna effekt. Om vi människor äter samma blad skulle det få samma effekt på oss.

Sammanfattningsvis fick vi klart för oss att regnskogen kunde fungera både som medicinskåp och skafferi. Topo berättade långt mycket mer om växter med läkande effekter än vad vi nu i efterhand kan minnas. Hursomhelst fick i lunch i skogen, genom frukter som han plockade ned och snittade till med sin machete. En av frukterna var gul, stjärnformad och smakade ganska sött. Efter hemkomsten fann jag den i livsmedelsbutiken (11:90/st på Vivo), den heter Carambola.

Förändringarna i regnskogen vid Puerto Viejo har varit stora sedan Topo var barn. Nu råder allmänt förbud mot både jakt och skogsavverkning, förbudet gäller alltså även för de indianer som i urminnes tider levt på skogen. Om arter nu är utrotningshotade, argumenterar han, beror det inte på på för mycket jag. Orsaken ligger i miljöförändringar, som mer bebyggelse, mer trafik, mer buller osv. Topo visar oss en nybyggd mast för mobiltelefoni, mitt i skogen. Vilka effekter kan den få för regnskogens liv, frågar han.

Avslutningsvis stannade vi till på en höjd, men en fin utsikt över 0mrådet.

Nästa regnskogserfarenhet kom i Manuel Antonio vid Stillahavskusten, som hade flera uppmärkta vandringsleder, där man kunde gå på egen hand. Sju dollar kostade det i inträde till detta naturreservat.

Här kunde vi både höra och se vrålapor, förutom olika fåglar. På klipporna vid stranden fanns ett antal leguanödlor, den största närmare en meter lång.

Vårt sista regnskogsmöte kom litet oväntat, i Granada. Vi skulle göra en båtutflykt till vad vi trodde var en friliggande ögrupp ute i sjön. Det visade sig istället vara fråga om öar invid stranden, som gav en regnskogsmiljö på båda sidor av båten.

Vid denna båtfärd påmindes vi för övrigt om klasskillnaderna i Nicaragua. På vissa öar hade personer ur överklassen nästan slottsliknande semesteranläggningar, med moderna båtar. På andra öar hade yrkesfiskare sina väsentligt enklare små trähus.