Erfarenheter och intryck:

Managua

Redan första dagen i Managua, en söndag, företog vid en lång vandring genom stadens centrala delar. Intrycken från denna bekräftade att det rörde sig om en stad som drabbats av krig och naturkatastrofer, att det var en stad med akuta ekonomiska problem.

Området inte långt från hotellet och fram till stranden av Managuasjön var mest av allt ett slumområde, många levde närmast i skjul. De barn vi mötte visade ingen nyfikenhet, de gav ett sorgset intryck. Vi gick förbi en gudstjänstlokal, som verkade fullsatt. Därifrån hördes ljudlig psalmsång.

Någon organiserad gaturenhållning förföll inte existera, i varje fall inte i denna del av staden. (Senare noterade vi skriftliga maningar om att "poner la basura en su lugar", dvs placera soporna på sin plats - men var fanns denna plats? Papperskorgar lyste genomgående med sin frånvaro.)

Närmare centrum avlöstes dessa bostadsområden av gemensamma offentliga utrymmen. En större, men ofärdig, samlingsplats. En stor och äldre kyrka, perforerad av kulhål. Monument av historiska hjältar, omgivna av FSLN-flaggor. I närheten fanns en park, uppkallad efter Olof Palme. Därbakom, på en höjd, fanns en hög siluett av nationalhjälten Sandino och en från Somozagardet erövrad stridsvagn.

Efter att ha korsat ett område med breda och tätt trafikerade vägar ändrade staden karaktär. Denna del var mer välbärgad och kommersialiserad. Istället för politiska slogans fanns reklambudskap och butikerna var många. Där fanns också stora varuhus, gjorda för bilburna. På den stora parkeringen utanför ett av dem kunde vi se att det till stor del rörde sig om ganska dyra bilar, fyrhjulsdrivna med jeepstuk. Vi ville gå in i ett av dessa varuhus för att se oss omkring, men stoppades vid ingången av två vakter. Det var bara till för medlemmar.

Litet längre fram låg en McDonaldsrestaurang, det blev en stor burgare för Björn en stor CocaCola för mig, litet krångel vid beställningen, för någon engelska kunde de inte. Vid bordet intill satt en familj som vi kom i samspråk med, mannen där var väldigt pratsam. Det visade sig att han arbetade som banktjänsteman i Leon och att familjen just varit i Masaya, en ort mellan Managua och Granada.

Vad som slog oss i restaurangen var hur välmående och glada barnen där var. En skarp kontrast till de barn vi mött tidigare under dagen, vid promenaden genom fattigkvarteren.

Inför resan hade vi fått en bild av att det fanns en avsevärd risk att som turist bli rånad i Nicaragua, särskilt i huvudstaden Managua. En bekant till Björn, som vistats flera månader i landet, gav uttryckliga råd: blir vi omringade av något gäng av ynglingar ska vi ge dem vad de begär utan att konstra. Även om de är små och ser ofarliga ut måste man räkna med att de är knivbeväpnade och inte tvekar att använda sina vapen.

Denna bild av farlighet fick vi flera gånger förstärkt under våra två dagar i Managua. Den första dagen gjorde vi en lång vandring i staden. I en park i stadens mest centrala delar fanns en liten servering. Vi beställde två läskedrycker och passade på att växla några dollar till Cordobas. Vid ett bord satt ett gäng till synes ganska sysslolösa ynglingar. Kvinnan bakom disken lutade sig fram och förklarade att det var en för oss farlig plats, hon gav oss rådet att ta en taxi därifrån. Ett råd mitt på dagen, mitt i staden, till två vuxna män!

På kvällen, efter att det hunnit bli mörkt, skulle vi leta rätt på någon restaurang i närheten av hotellet. Två av grannens småflickor hjälpte oss då att hitta rätt. Det var inte lätt att förstå deras spanska, så mycket var tydligt att de också ansåg att det kunde finnas tjuvar eller rånare i närheten, och att vi tog en risk.

Deras utsagor bekräftades av det faktum att det både utanför restaurangen och utanför nattöppna butiker stod uniformerade vakter. Detta hade vi också noterat under vår fortsatta vandring genom stadens centrala delar under dagen - poliser eller soldater stod utposterade litet överallt.

Vidare lade jag märke till en detalj på gatan invid vårt hotell. På krönet till den mur som skyddade egendomen innanför satt en övervakningskamera.

Granada

Staden Granada gav ett annat intryck . Den vare ju väsentligt mindre och hade ett tydligt centrum, i form av en park. Där förekom ett folkliv. Ambulerande försäljare av glas, drycker, varmkorv och annat ätbart fanns där. En servering hade en liten scen där musikanter framträdde. Runtom i parken fanns det soffor.

Till skillnad från Managua, där gatorna gick i olika vinklar, och man därför lätt kunde gå vilse, bildade gatorna i Granada ett rutmönster. I staden fanns många kyrkobyggnader, som ingen verkade skadade av krig.

Nere vid sjökanten såg vi några träd, som såg mycket märkliga ut. Det förefaller som att det rör sig om ett antal smalare stammar som förenat sig till att bli en gemensam stam, som kan bära upp en stor trädkrona.

Politiken

Klasskillnaderna i Nicaragua är alltså avgrundslika. Det ekonomiska underläget för de fattiga motsvaras av ett politiskt. Det verkar som att man fastnat i ett tvåtredjedelssamhälle, med en hopplös situation för den ekonomiskt och politiskt svagaste tredjedelen.

Trots att den sittande presidenten, Bolanas, kommer från det liberala partiet såg vi exempel på att även hans retorik kan ha viss vänsterprägel. På många ställen såg vi plakat med texten "Hecho Por el Pueblo! Para el Pueblo!" Gjort av folket - för folket!

Hamnen i San Jorge renoveras

I Rivas hade jag köpt en halmhatt, till skydd mot solen eller regn. Den var av inhemsk lantlig modell, med ganska stort brätte. I gatubilden kom jag därmed att skilja ut mig från mängden, jag såg aldrig någon annan person bära en liknade hatt. När vi vid ett tillfälle promerade förbi en samling kvinnor väckte hatten synbar munterhet.

En annan intressant upplevelse var i bussen från gränsen på väg tillbaka till Rivas. Denna gång var bussen bara halvfull. Passagerna var lika enkelt klädda som sofforna på bussen. Ombord steg så en man som kädsel avvek kraftigt från alla andra. Han hade pressade byxor och skorta i matchande ljusbrun färg, bar slips och attachéväska. Jag drog först slutsatsen att han arbetade för någon myndighet, på något kontor. Men så började även han prata med kraftig stämma, vände sig till alla i bussen. Det visade sig att han var försäljare.

Vad han hade var kartor av B-vitaminer, av vilka han snart delade en till envar i bussen. Det var dock inte som gåva, utan ett knep för att skapa kontakt och vinna envars uppmärksamhet: "de kartor som ni nu håller i handen..." Vitaminerna presenterades som undermedel mot det mesta: trötthet, depression, sömnsvårigheter, mm. Dessutom kostade de "bara" si och så mycket. Inte desto mindre motsvarade detta närmare en halv dagsförtjänst för en fattig nicaraguan, så han fick samla ihop kartorna igen utan att lyckas få någon såld.

Situationen rymde alltså en del komik, men hade ju en allvarlig bakgrund. Den ekonomiska situationen för många nicarguaner är desperat. Ett reportage i en costaricansk dagstidning handlade om en nicarguansk familjeförsörjare som hade motsvarande 3 dollar i dagsinkomst. Människor försöker då hitta olika vägar att klara sig. Försäljaren visade ju på en beundransvärd driftighet.

(Antag att denne försäljare fått veta att han kunde kunde få kredit på en resa till Sverige och söka asyl här, med möjligheter att förhala processen och under tiden bli försörjd, alternativt skicka ett av sina barn...)

Något som vi kunde notera, både i Nicaragua och i Costa Rica, var hur man på landsbygden slog högt gräs med machete. Det gav ingen bra arbetsställning, såg heller inte effektivt ut. Om Sverige genom SIDA vill hjälpa Nicaragua kunde man börja med att sända 100.000 liar!