Flygresan, dit och hem

För att komma så billigt undan som möjligt - vi hamnade på strax under 9.000 kr för flygresan - fick vi ta olägenheten av en avresa från Arlanda tidigt på morgonen och ett byte i Madrid med väntan i fem timmar på nästa plan. Vi flög med det spanska flygbolaget Iberia.

Incheckningen gick smidigt. Själv hade jag bara en liten ryggsäck, vilken gick som handbagage. Björn polletterade sin något större ryggsäck.

Säkerhetskontrollen gick inte fullt så smidigt. I en västficka hade jag en schweizisk fällkniv med ölöppnare, korkskruv mm. Denna måste jag lämna i från mig, den fick inte tas ombord på planet. Efteråt kom jag på att i min necessär, som jag hade med mig ombord, fanns en hopvikbar liten spetsig sax. En verklig terrorist skulle alltså, trots kontrollen, ha kunnat få med sig ett stickvapen ombord på flygplanet.

Ölöppnaren skulle vi efter ankomsten till Nicaragua snart komma att sakna i värmen, så vi fick köpa en ny.

Flygresan till Madrid tog drygt 4 timmar och gick smärtfritt. Resan över Atlanten tog drygt 8 timmar och var mer av en prövning. I detta jätteplan, med många hundra passagerare packade tillsammans, skulle samma luft hela tiden återcirkulera. Tur att där fanns Gin och tonic.

Innan vi nådde Nicaragua var det mellanlandning i Miami - trodde vi. Dvs vi trodde att samma plan skulle fortsätta och att vi kunde sitta kvar i planet. Men icke, det var byte av plan. Passagerarna från det stora planet fördelades på tre mindre, med destinationer Managua, San José respektive Panama City.

Inte nog med detta. Det var långtifrån så enkelt som att bara gå från ett plan till ett annat. Först måste vi s.a.s. invandra till USA.

Efter den 11 september förekommer inte längre "transit". Det betydde att vi måste fylla i (noga!) två olika formulär, som om vi skulle till USA. Nödvändigheten av dessa formulär blev vi varse först efter att ha lämnat det stora planet. Förvirringen blev total bland passagerarna, om vart vi skulle ta vägen. I ett antal kontroller fick vi köa. Först för att visa pass, resehandlingar och våra ifyllda formulär. Sedan säkerhetskontroller, där vi måste ta av oss skor, västar, fickinnehåll mm.

Drygt en timme tog dessa procedurer. Vid midnatt landade planet i Managua. Vi hade förvarnats om rånrisk i denna stad och var därför angelägna om att utan omvägar hitta ett ledigt hotell. Det fick bli en taxi för 15 dollar, med vars hjälp vi direkt nådde ett centralt beläget hotell.

Inför hemresan kände vi till att vid incheckningen på Managuas flygplats måste man betala 20 eller 25 dollar, så denna summa hade vi undanlagda. Övriga dollar hade vi i princip hunnit sätta sprätt på. Det blev ett ögonblick av panikstämning när mannen på andra sidan disken förklarade att det skulle kosta 32 dollar, "cada uno" - för var och en. Som tur var lyckades vi hitta nödvändiga extra-dollar i olika skrymslen. Men vad hade hänt, om vi inte gjort det?

En annan erfarenhet som etsade sig in i minnet var återigen Miami. Vi trodde oss denna gång vara mentalt förberedda, men nu tog kontrollerna nära två timmar. I mitt fall skulle man till och med rota i min plånbok och fickalmanacka efter tänkbara terrorvapen. Även denna gång fanns min nagelsax med i handbagaget, utan att bli upptäckt eller anses farlig.

Lärdom: vid nästa resa till Latinamerika är jag beredd att betala en hel del extra, bara jag slipper mellanlandning i USA!