Summering

För att avsluta rapporterandet och kommenterandet utifrån Cypernresan. I fokus för mitt intresserat har alltså stått:

• jämförelser med Sverige, utifrån att TRNC är "muslimskt"

• konflikten mellan turkcyprioter och grekcyprioter, dess orsaker och konsekvenser

• den turkiska invasionen 1974 och dess konsekvenser, skillnaden mellan turkar och turkcyprioter.

• effektiviteten i brottsbekämpningen.

Min bild har jag fått genom vad jag kunnat:
- konstatera vid besöket
- höra Lena Holfve berätta
- läsa i Jonas Waerns bok
- senare ta del av på internet.

Man ska ju akta sig för att generalisera, så det är med tvekan jag berättar om denna enskilda händelse. Den ligger dock så väl i linje med jag i övrigt tagit del av, att jag tror den kan säga något ganska allmängiltigt av betydelse för förståelse av konflikten.

Per och jag hade parkerat oss vid vad han och Lena kallade "gubbdagis" - en enkel uteservering i Girne. Snart kom en turkcypriot som Per kände sedan tidigare och satte sig vid vårt bord. Låt mig här kalla honom Kemal.

Kemal gav ett lågmält och vänligt intryck. Först verkade han litet avvaktande beträffande mig - även då jag ställt frågor var det Per han tittade på, när han svarade. Efterhand hand tinade han dock upp, när han märkte att mitt intresse för öns historia var äkta. Han bjöd mig snart på en turkisk öl (som smakade mycket bra).

Kemal berättade hur vänner och anhöriga till honom bara försvunnit. Man hade gått ut för att kanske hämta vatten, men kom aldrig tillbaka. Bittra minnen som han och många andra hade förlika sig med.

Plötsligt dök det upp ett sällskap på två damer och två herrar, och vårt samtal avbröts. Direkt fick jag klart för mig att de var grekcyprioter, eftersom Kemal började tala med dem - på grekiska. De kom från öns södra del och var som jag uppfattade saken på besök över helgen, de hade kanske ett fritidshus i området.

Det första intressanta momentet var Kemals vänlighet mot dem, en påminnelse om hur han måste övervinna en bitterhet som han rimligen kunnat känna.

Det andra momentet var det intryck som framförallt männen i det nyanlända sällskapet förmedlade, genom klädsel, röstvolym och kroppsspråk. Flott uppklädda, en av dem med en tjock cigarr i handen. Skrikande och tjoande, forcerat. De lämnade ingen i tvivelsmål om att de s.a.s. kände sig "äga" platsen.

Min reflexion efter detta möte, om dessa personer var representativa för grekcyprioter, blir ju: hur ska dessa så olika folkslag kunna leva tillsammans?

Är inte den geografiska uppdelning som genomdrivits genom invasionen 1974 något att slå vakt om, för att undgå förnyande konflikter?

Parallellen till Palestinakonflikten är tydlig: samma herrefolksmentalitet och försök till fördrivning har gått igen i båda fallen. Ibland stödjande sig på en situation som ligger hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden.

Turkiet räddade turkcyprioterna ur en mycket svår belägenhet 1974 och jag föreställer mig att tacksamheten mot den turkiska armén fortfarande är stor.

Däremot vill nog de flesta turkcyprioter att en hel del av de många turkar som invandrat till norra Cypern efter invasionen åker tillbaka. De har ju fört med sig en brottslighet som man utan dessa turkar skulle varit förskonade från.

Att vara muslim kan alltså betyda mycket olika saker. TRNC har inte de problem med konstiga muslimer som vi ha i Sverige.

Hur kommer det sig? Jag tror mig där veta svaret: de har inte svenska batikhäxor och pk-myndigheter vid rodret.