Historia
Jonas Waern, svensk FN-officer, i sin bok "Cypern":
"…Greker och turkar hade till och med representerat Cypern tillsammans vid tävlingar och lagidrotter, till exempel Davis Cup i tennis.
‘Då är det svårt för en utomstående att förstå att minnena från den tidigare relativt lugna samverkan så totalt har glömts, och att den har ersatts av en så bister och intensiv fiendskap’, sa jag. ‘Vad beror dessa stridigheter mellan greker och turkar på?’
‘Det har också jag så svårt att förstå’, sa Pierides, och tillfogade: ‘They have always served us so well’.
Därmed, kanske omedvetet, pekade han på en viktig anledning till fiendskapen. Som grek placerade han tydligen turkarna lägre på rangskalan, som ett tjänande, andra klassen folk under det härskande herrefolket, grekerna. Det förefaller som detta är en rätt vanlig attityd från ett före detta koloniallands sida.
Man har kämpat sig till en efterlängtad frihet, men inte bara för att göra förhållandena i landet allmänt bättre, utan också för att träda i kolonialmaktens ställe och vinna en liknande maktposition. För att helt och fullt uppnå detta krävs en minoritet att regera över. Att få en ställning som en andra klassens folk var naturligtvis det sista som turkarna önskade. Detta var också en av de väsentligaste bakomliggande orsakerna till konflikten mellan parterna."
År 1571 ockuperades Cypern av Osmanska riket. Med detta följde en turkisk invandring, men huvuddelen av befolkningen förblev grekisktalande och kristen.
1878 kom ön under brittisk kontroll.
1950 hölls - på initiativ av den just tillträdde ärkebiskopen Makarios - en folkomröstning om en frigörelse från Storbritannien och en förening med Grekland. Bara grekcyprioter deltog i den. 96% av dem röstade ja.
1955 inledde den grekiska organisationen EOKA under Georgios Grivas en väpnad kamp för att driva bort engelsmännen och nå Enosis. På repertoaren stod inte minst angrepp på polisstationer, med både engelsmän och turkcyprioter bland offren. Storbritannien hade utbildat och anställt många turkcyprioter som poliser.
1957 bildades en motsvarighet till EOKA bland turkcyprioterna: Turkiska motståndsorganisationen, TMT, med Rauf Denktasch som ledare. Denna stred för "taksim", dvs en delning av Cypern.
Resultatet blev 1960 ett enat och självständigt Cypern, med båda befolkningsgrupperna företrädda i regeringen och den grekiske ärkebiskopen Makarios som president.
1963 lämnade turkcyprioterna regeringen, i protest mot grekcypriotiska försök att ändra författningen så att de kunde styra genom majoritetsbeslut.
Jonas Waern:
"Det var… inte möjligt för Makarios att uppnå en fullständig dominans med lagliga medel. … återstod för den grekcypriotiska regeringen att tvinga fram ett godkännande med våld. Det var den grekcypriotiske inrikesministern… som med sina ca 7.000 reguljära poliser ledde operationerna för att lägga så mycket land under grekcypriotiskt välde att turkarna mjuknade tillräckligt för att anta författningsändringen."
"Upprätthållandet av lag och ordning innebar … från grekcypriotisk sida att man gick till storms mot den turkiska bebyggelsen, förjagade turkarna och brände ner eller raserade bostäderna med grävskopor."
I december genomförde grekcyprioter en stor massaker på turkcyprioter i Nicosia, inklusive barn, kvinnor och gamlingar. Inbördeskriget var ett faktum, med ett ömsesidigt och eskalerande våld. Hundratals "lasermän" var snart igång, prickskjutande på människor från andra sidan, så snart tillfällen gavs.
Den som gick ut för att handla mat eller hämta vatten kanske aldrig kom tillbaka. Resultatet blev att folk inte vågade lämna sina hus, byarna blev isolerade. Många flydde mot mer av säkerhet. Den etniska rensningen tog ny fart.
Det var i det läget som Förenta Nationerna skickade in "blå baskrar" - FN-trupper där inte minst svenskar ingick. De placerade på västra Cypern, med det besvärligaste området. Den svenska bataljonen leddes av Jonas Waern.
I sin bok skildrar han hur grekcyprioterna militärt fick ett växande övertag, inte bara i kraft av sin numerär. De kunde dessutom få in stora vapenleveranser från Grekland via Limassol i söder. Turkcyprioterna lyckades smyga in vissa mindre vapenleveranser vid kustorter i nordväst
I augusti angreps dessa av grekcyprioter, anförda av general Grivas. Från krigsfartyg besköts byarna, men snart ingrep stridsflyg från Turkiet och fick stopp på skjutandet.
Waern kommenterar:
"För oss svenskar som två gånger bevittnat patrullbåtarnas terrorbeskjutning av de försvarslösa turkiska byarna, kändes attacken mot båtarna rättvis och välkommen."
På repertoaren stod inte bara gevärskulor och minor, kanoner och granater. Där stod också vardagliga trakasserier och utsvältning:
"…organiserade kompaniet kontrollen av apelsinexportens lastbilar när dessa lastades i Lefka, för att underlätta passagen genom den grekcypriotiska polisens kontroller. Intermezzon och incidenter följde tätt på varandra inom området."
"Ibland tog sig polisen för att hälla ut hela lastbilslaster med apelsiner i vägdammet, trots att ett intyg medfördes att lasten var kontrollerad av en svensk FN-officer. Enligt överenskommelsen mellan parterna skulle intyget var tillräckligt för en fri passage. Vid ett tillfälle föresatte sig en polis att skära itu varje apelsin för att se om det fanns patroner i dem! Poliserna grävde även i jordgubbar, som förpackats för export i enliterplastkartonger med cellofanomslag…
Alla dessa översittaraktiga tilltag försämrade naturligtvis varornas kvalitet och förstörde förpackningarna. Ofta försenades transporterna så länge, att ömtåliga varor som jordgubbar helt förstördes. Många gånger hann inte varorna fram före den avtalade båttransportens avgång från exporthamnen Famagusta."
1967 tog en militärjunta makten i Aten, varpå Makarios alltmer distanserade sig från tanken på "Enosis".
1974 resulterade detta i att juntan initierade en kupp mot Makarios, som ersattes med en juntaman. Nu hotade en helt systematisk etnisk rensning för att tvinga turkcyprioterna till underkastelse.
Turkiet hade många gånger hotat av invadera Cypern för att skydda den turkcypriotiska befolkningen. Nu gjorde man - den 20 juli 1974 - till sist verklighet av detta.
Vad medförde den turkiska invasionen?
Film om Cyperns moderna historia.
|
|
