"Korsfararnas ubåtsnoja". Så lyder rubriken på en bokrecension av Åke Sandin, i Pax nr 3/99:

"Redan i sin ännu läsvärda bok 'Ubåtsvalsen' (Haga 1985) betecknade Ingemar Myhrberg ubåtsincidenternas behandling i media och politik som 'den sannolikt största skandalen i svensk nutidshistoria'.

I den nyutkomna boken 'Ubåtsfrågan' talas i undertiteln om 'den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma'. Ett dussintal revisionister medverkar i boken, vars längsta avsnitt är skrivet av dess redaktörer, professor Lars Bergström och Klas Åmark.

1995 års ubåtskommission underkände åtskilligt av vad 1982 års ubåtskommission med Sven Andersson och Carl Bildt trodde sig kunna fastslå. Bokens författare går nu vidare. Det menar, att det enda bevisbara intrånget på svenskt vatten var den sovjetiska ubåten U 137:s famösa grundstötning i Blekinge 1981. Att den felnavigerade ger boken många argument för: Ingen spionubåt ger med avsikt i mörker och tjocka in i svenskt militärt skyddsområde med dånande dieselmotorer och åtta knops fart.

Och varför skulle den in i Gåsefjärden, som är så grund att den inte hade kunnat gömma sig under vattnet och så trång att den skulle haft svårigheter att vända?

En av egendomligheterna i den officiella bedömningen av U 137 är att ingen av ubåtskommissionerna besvärat sig med att höra de ögonvittnen - erfaret sjöfolk på öarna runtom - som hörde ubåten komma dånande i övervattensläge. Till och med kommendören Karl Andersson har man undvikit att fråga. Han var ändå den förste svensk som gick ombord på U 137 och ledde de första förhören med den ryska besättningen. Men sedan länge tillhör han tvivlarna och i sitt bidrag i boken berättar han initierat om de svenska åtgärderna efter grundstötningen.

De allra flesta av de hysteriskt uppblåsta ubåtsaffärerna är redan avfärdade som substanslösa av 1995 års kommission. De få som ännu återstår som kränkningar nagelfars i boken. Det rör sig om de konvergerande bottenspåren i Hårsfjärden, påstådda miniubåtar, alltmer ifrågasatta så kallade typljud, hydrofonindikationer som kan vara minkar, fiskstim eller annat biologiskt.

Bortsett från U 137, grundbulten i ubåtsdrevet, har den svenska marinen trots idogt sjunkbombande inte hittat ens en rysk mutter. Inte heller har FRA, vår duktiga radioanstalt, uppfattat några signaler från dessa förmenta undervattensfarkoster i våra vatten."

"Varken marinen eller kommissionerna har kunnat presentera ett rimligt motiv till att främmande ubåtar skulle ta den enorma risken - militärt och politiskt - att ideligen kränka svenska vatten. Däremot är motiven för att blåsa upp dessa incidenter helt uppenbara. Efter U 137 fördubblades andelen svenskar som enligt opinionsundersökningarna ville ge mer pengar till militären. Och alltför många journalister tyckte att det var en fest att braska åstad med sensationella och hotfulla helsidor för att sedan hitta på nya historier när de gamla sprack.

Om svenska mediers haveri och usla källkritik i den här frågan skriver en erfaren publicist, Gunnar Fredriksson. Han menar att etablissemangen - inklusive det mediala - spelade på vår traditionella skräck för ryssen, så att de få avvikarna kunde avfärdas genom att smädas som prosovjetiska. 'Det är inget fel att vara antisovjetisk', påpekar Fredriksson, 'om det inte bara leder till att man tappar förståndet'.

Ubåtshistorierna hade högsäsong under 1980-talet, det årtionde de Reagan betecknade Sovjetunionen som 'ondskans imperium'. De som kvasireligiöst intalar sig själva, att de bekämpar 'ondskan', blir ofta så självgoda korsfarare att de kan tillåta sig både lögnkampanjer och terrorbombningar."