"När den svenska nazismen krossades". Så löd rubriken på en artikel av Stefan Lindgren i Finanstidningen den 4/12 -99. Några citat:

"Erfarenheterna från 1930-talet visar att inte ens verklig nazism bekämpas med förbud. Men decenniet har i moderiktiga framställningar reducerats till den tid då socialdemokraterna förvandlade Sverige till en tysk lydstat, rensade ut rasbiologiskt oönskade element och förförde folk med social ingenjörskonst.

Ändå försvann under 1930-talet svensk nazism från en politiska kartan."

"I Sverige växte intresset fram till 1936 för att sedan klinga av. I riksdagsvalen försvann nazisterna efter 1936. Det hindrade inte att de lokalt blev en maktfaktor. I Göteborg tog partiet 6 procent 1932. I kommunalvalen 1934 samlade de totalt 30.000 röster fördelade på tre grupperingar. I Skåne tog de 18 kommunala mandat. Men nazismittan från Sjöbo är en mediamyt. Där tog de 1934 ett enda mandat som de tappade i nästa val, med tio andra i Skåne."

"Redan innan världskriget var slut var den svenska nazismen i stort sett utplånad. 1944 noterade de 4.000 röster i riksdagsvalet..."

"Den tidens politiker strävade medvetet efter att beröva nazisterna deras mest lockande argument istället för att mekaniskt gå emot dem. Även facket undvek taktiken att göra en rättshaverist av varje förvirrad nazisympatisör. I Göteborgs LO-distrikt fattades efter viss strid beslutet att inte utesluta arbetare som hyste nazistiska åsikter. Förutom något enstaka fall efter kriget tycks inte nazister ha uteslutits ur LO.

Detta betydde inte att arbetarrörelsen hymlade, den gick i närkamp. Torsten Nilsson berättar i boken 'Lag och näve' om hur han som SSU-ordförande i Skåne gick på nazistmöten. På ett möte i Sjöbo med den svenske führern Furugård begärde Nilsson tio minuter, vilket beviljades 'detta marxistiska yngel'. Torten Nilsson avslutade anförandet med följande ord:

'Det sades om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om Furugård: Hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare.'

Det utlöste tumult i publiken, som måste skingras av statspolisen."

"Historien om den svenska nazismens uppgång och fall är lärorik. Utan att känna till den förstår man inte vad som händer idag. Under ständig kamp mot en till stora delar fiktiv nynazism driver etablissemanget på en petrifiering av demokratin på alla områden. I samma mån som det framtvingar åsiktskontroll och inskränkningar i yttrandefriheten, bildar detta etablissemang i sig en totalitär strömning. Ulf Lindström sammanfattar sin analys med en sats som borde vara självklar, men inte är det:

'Styrkan hos de fascistiska organisationerna och deras ledning står i omvänd proportion till styrkan i den pluralistiska demokratin.'"

Om denna tid av närkamp mot nazismen handlar också en intervju med s-riksdagsmannen Sture Palm, i tidskriften Hjulet, nr 1/86:

"- Ni gick alltså på nasse-möten?

- Dom inbjöd ju allmänheten. Men visst hände det att smockan kunde hänga i luften. När dom skulle sjunga en av sina kampsånger ställde sig alla upp, men vi satt kvar. Framför oss stod en man med monokel, som vände sig om och menade att vi också borde resa oss. 'Vi tillhör inte er', sa vi. 'Bolsjevikdrägg!', svarade han, men det hände inget mer."

"- Ni visste vad som hände i Tyskland?

- Javisst. Vi var klara över koncentrationslägren. Segers bok 'Koncentrationslägret' hade kommit ut 1934. Den handlade om lägret Oranienburg strax norr om Berlin, skriven av en socialdemokratisk riksdagsman som hade blivit inspärrad där. Den här boken såldes på bl.a. farsans jobb, han var kommunalarbetare. Men svensk borgerlighet var ju inte klar över det här. Det skulle dröja till kristallnatten 1938, när dom gav sig på judarna. Då började dom vakna. Socialdemokrater och kommunister hade burats in i fem år, men nu fick det en sådan bredd, butiker slogs ju sönder över hela Tyskland osv. Nu kom hela den stora pressen, nu kom folk också i de etablerade kretsarna att deltaga i opinionsbildningen mot nazismen."