Riksradions "Studio ett" hade i mitten av augusti en diskussion kring Kullbom/Landins nya bok "Politisk korrekthet på svenska". En av deltagarna var Magnus Karaveli, som skrivit boken "Blågul framtid":
"- Vi har en väldigt laddad hållning till det nationella i Sverige. På den politiska och mediala nivån är det nationella utdött, nationalstaten sägs vara överspelad och den nationella gemenskapen likaså. Det är det mångkulturella som hyllas.
Om man då kommer och säger motsatsen till detta, framför åsikter som i de flesta andra länder skulle betraktas som fullkomligt normala, så riskerar man i Sverige att stämplas som högerextremist. Och de här utstötningsmekanismerna är väldigt effektiva!
Programledaren: - De här beskyllningarna mot dig som högerextremist, dom kom trots att du har något som närmast kan betraktas som hårdvaluta på åsiktsmarknaden, nämligen att du själv har en invandrarbakgrund?
- Jag är alltså halvturk. Och denna halvturkiskhet har, tack och lov, varit mitt stora skydd länge i debatten. Det är ju många som har sagt till mig, att dom tycker precis som jag, men de vågar inte framföra de åsikterna därför att de är helsvenska. Det är bara jag som halvturk, som kan säga dom här sakerna. Så i Sverige måste man vara halvt utlänning, för att våga tala om en svensk nation. Så absurt är det.
- Men har jag nått gränsen, det här skyddet räcker inte längre. De som bevakar den politiska korrektheten tar inte längre hänsyn till denna halvturkiskhet, utan nu haglar anklagelser om högerextremism.
- - -
- Att vara politiskt inkorrekt skulle vara att vara ensam, sades det tidigare i programmet. Det är både sant och osant. För egen del må jag vara ensam i den mediala världen - inom den elit som består av något 1000-tal personer som bestämmer vad vi ska tycka - men jag är långtifrån ensam med mina åsikter bland vanligt folk, och det har jag fått mycket bevis på.
- Det är så att vi har en klyfta i Sverige mellan elit och folk. Det finns vissa åsikter, som det där med mångkulturalism och invandrarpolitik överhuvudtaget, mellan den lilla elitens åsikter, som är i princip det enda som syns och hörs, och den stora majoritetsbefolkningens åsikter.
- Den här klyftan är farlig. Om inte den politiska eliten låtsas om de här folkliga stämningarna, utan fortsätter med sitt mångkulturella pekpinnande, så kommer till slut att skapas ett utrymme för mörka krafter, som kan ta de här känslorna på entreprenad.
Programledaren: - Vem sätter dagordningen, vem avgör vad som ska anses som politiskt korrekt?
- Det är naturligtvis ledande politiker och mediapersonligheter. Medierna spelar en enorm roll som rikslikare.
- - -
- Det finns i Sverige en enorm rädsla, man kan kalla det moralpanik, för allting som man misstänker luktar högerextremism eller nazism och det har lett till att man stänger diskussionen för de här frågorna.
- Där har jag själv råkat ut för ett intressant exempel. Jag var med i ett TV-program och debatterade de här frågorna med bland annat Lars Engqvist, integrationsministern. Till min förvåning upptäckte jag att han var oerhört förgrymmad, såg mig som en farlig person, som skulle på något sätt punkteras.
- Jag blev litet förbryllad över den här aggressiviteten. Han hade då i princip stämplat mig som rasist, han hade sagt att 'rasism bekämpas bäst med samtal'. Så vände han sig mot mig och sa 'Du ska få lov att säga det du säger'. Det var ju underförstått att jag därmed var rasist också.
- Då frågade jag Lars Engqvist :'Vad är det som gör dig så upprörd, när jag säger att invandrarna ska bjudas in till en svensk gemenskap?' Då svarade han: 'Det finns ingen sån gemenskap!'
- Han hade tidigare fått frågan från programledaren om han var 'svensk', som enligt min definition är en person identifierar sig med Sverige och är förankrad i den svenska kulturen. På detta hade Engqvist svarat: 'Nej, definitivt inte!'
- Så i Sverige har vi den märkliga situationen att landets integrationsminister känner sig föranledd att avstå från själva svenskheten! Det politiska etablissemanget tror att man måste på något sätt ta avstånd från det svenska."
|