Fenomenet Mona Sahlin

I "Praktisk retorik" skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin:

"Imagen behöver inte gå så djupt, bara den är passande och populär...."

"Det mest suveräna i den vägen vi sett på senare år är Mona Sahlin. Född in i socialdemokratins maktcirklar, uppvuxen i ombudsmannamiljö, med partiverksamhet som i stort sett enda erfarenhet av livet och med en post i statsministerns innersta cirkel som plattform när hon började synas i offentligheten inför en bredare allmänhet, lyckades hon ändå bli 'våran Mona' med hela rörelsen och en god del av det övriga folket.

Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren och ökad mediaexponering alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som Anderssonskans Kalle eller Söderkåkar.

Med retorisk skicklighet som ingen annan längre besatt i partitoppen upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. 'Det är häftigt att betala skatt!' tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt.

Denna image höll även, ja den blev ytterligare värdefull, när partiet, och hon med det, bytte fot i politiken och gick kraftigt åt höger. 'Våran Mona' blev på något sätt en garanti för att det ändå var samma socialdemokrati. Hon blev trodd där en figur som Erik Åsbrink möttes med misstro. För att inte tala om Göran Persson. Och samtidigt blev hon oerhört populär hos de borgerliga väljarna och medierna. En socialdemokrat som verkligen lät som underklass ska låta och samtidigt tyckte precis vad överklassen ville att underklassen skulle tycka!"

"Samtidigt visar Sahlins undergång på problemen med image och etos. Att framföra högeråsikter klädd som vänsterradikal är inget problem. Det är mycket effektivt. .. Men image, vilken det än må vara, måste odlas konsekvent. Det är en skör materia. En roll som inte är djupt rotad i personligheten, i vår verkliga etos, riskerar hela tiden att spricka. "

"Den skickligt spelade folkligheten kom som sagt i konflikt med den ekonomiska sorglösheten. Ingen 'enkel', hårt arbetande människa har som sagt råd att ha så dålig koll på sin ekonomi, ens om det gäller blöjor och Toblerone. Alla andra än de mycket privilegierade vet vad som händer om man lånar aldrig så litet ur kassan. "