"I min fantasi finns en fiktiv kommunalpolitiker som heter Gustav. Två gånger har han med fullständigt uppenbar fara för eget liv räddat andra människor, en gång ur en vak när en held del andra stod och tittade på utan att röra ett finger och en annan gång i Alperna, när han med egna händer grävde fram en för honom helt okänd, schweizisk tonåring, som begravts under en lavin och där det bedömdes att faran för en ny lavin var överhängande.

Men han har också varit på porrklubb, 1991, bjuden av ortens enda storföretag på konferens i Stockholm och efter en middag med flera snapsar och vin och öl. Han tyckte det var obehagligt på porrklubben, han kände sig stor och fel och tafatt så han brölade extra mycket. Och han hade inte vågat tacka nej av rädsla för att inte bli uppfattad som en riktig karl med normala drifter och normal syn på sex.

I länstolen hemma i villan om kvällarna brukar han förbereda sig på avslöjandet och pröva olika svar: Ja, jag var där. Det var dumt och ovärdigt. Men jag har i alla fall också räddat två människor till livet.

Om jag svarar så, tänker Gustav, kommer reportern att skratta ihjäl sig. Sedan ser han en bild framför sig: De där som stod på stranden den där gången när han räddade pimpelfiskaren ur vaken, de som inte rörde ett finger börjar nu plötsligt röra sina fingrar. Men inte för att bistå i räddningsaktionen. Istället pekar de finger åt honom och skriker: Snuskhummer! Gamla äckel! Porrklubbsstammis! Sådana vill vi inte ha i politiken!"