Det har ju förekommit fall där SD-medlemmar lämnat partiet för att sedan kasta sig i armarna på de politiskt korrekta med anklagelser om hur "rasistiskt" SD är. Jag tillhör inte den kategorin, jag söker inte samhällsupplösarnas bifall.

Om nidbilden av Sverigedemorkaterna hade stämt, då skulle jag aldrig ha gått med där.

Förvisso är jag kritisk mot mycket i SD:s sätt att fungera och visst hyser jag farhågor om vart partiet politiskt är på väg. Mina farhågor gäller att den nya partiledningen alltför mycket försöker göra partiet oförargligt. SD måste stå för ett klart alternativ till de sju i riksdagen. SD måste våga stå för parollen "Sverige är svenskarnas land!" och tveklöst förkasta det mångkulturella projektet. 1)

Denna kritik är dock snarast ett argument att stanna kvar i partiet och kämpa för denna linje. Men mitt beslut är inte föranlett av politiska meningsskiljaktigheter, jag lämnar inte partiet i protest.

Orsaken ligger istället i en målkonflikt.

Sedan 1994 är jag redaktör för tidskriften Blågula frågor. Nu tillkommer ytterligare ett tidningsprojekt, "Sverige i CENTRUM". Dessa tidskrifter ska förvisso ta upp samhällsfrågor och därmed vara politiska - däremot är det helt nödvändigt att de är partipolitiskt oberoende. Det handlar inte bara om en trovärdighet inför läsare och medarbetare. Det handlar också om att faktiskt ha manöverutrymme och att kunna skriva fritt.

Då passar det dåligt in att för mig som redaktör vara medlem i ett parti.

1) Sverige kan ha en invandring, men då ska de som kommer hit för att stanna permanent sikta på att bli svenskar. Realistiskt sett kan de som kommer hit i vuxen ålder aldrig bli etniska svenskar, men deras barn måste bli det. De får inte lära sina barn att förakta och hata svenskar. De måste lära sina barn att inte skada andra människor.