Klassintressena brukar inte ljuga. Det faktum att samtliga riksdagspartier bildar gemensam front mot ett parti som vill värna vanliga svenskars intressen sammanhänger naturligtvis med att Sverige fått en nomenklatur - en politisk adel som lever sitt eget liv, avskild från folket. Man har s.a.s. sitt på det torra, med bra löner, säkra pensioner och trygga bostadsområden. I denna krets kan man lovprisa varandra för att vara generösa, rumsrena och ha en fin människosyn. Själv behöver man inte vara med om att betala. Priset får betalas av andra.

FORMELLT SETT är alla svenskar lika mycket värda, javisst. Men i praktiken är det ju annorlunda, livsvillkoren skiljer sig kraftigt åt. Under det senaste decenniet har klassklyftorna fördjupats, våldsbrottsligheten ökat och den sociala tryggheten försämrats. Detta drabbar särskilt utsatta grupper, som åldringar och handikappade, sjuka och fattiga, kvinnor och barn. Denna utveckling har ett starkt samband med det mångkulturella projekt som de sju riksdagspartierna drivit och alltjämt driver.

Du talar, som Vänsterpartiet och övriga riksdagspartier mekaniskt brukar göra, om "alla människors lika värde" i samband med flykting- och invandringspolitik. Vad ska det betyda konkret? Ska vi inte ha en reglering av invandringen till Sverige? Ska alla som vill bosätta sig i Sverige och göra anspråk på våra sociala trygghetssystem vara välkomna? Tydligen är det precis så ni menar!

Från Sverigedemokraternas sida inser vi att detta är ett omöjligt åtagande. Sverige har redan haft en alltför omfattande bidragsinvandring. Således går landets kommuner 10.000 miljoner back under 2004.

Sverige behöver riksdagspartier som tar ansvar för att budgetar kommer i balans och att vanliga svenskars trygghet värnas.