Tisdagen började med ett torgmöte i Piteå kl.12.00-13.30. Denna gång fick mötet en helt annan karaktär än mötena föregående dag, i Umeå och Skellefteå. Det var en bra plats för ett torgmöte - Rådhustorget - en lagom stor och avgränsad plats.
Vid vår några minuter försenade ankomst möttes vi av ett polisuppbåd, när vi kom närmare med bilen blev orsaken till detta uppenbar. Vid ena sidan av torget stod ett hundratal demonstranter uppradade, med banderoller och utrustning för att skapa oljud. Där fanns även ett stort antal vanliga stadsbor, nyfikna på den tillställning som skulle följa.
Något normalt torgmöte blev under föreliggande förutsättningar inte möjligt att genomföra. Oljudet var konstant, men genom att rikta högtalarna mot än den ena sidan av torget än den andra blev förmodligen en del av vad vi hade att säga möjligt att uppfatta för en del av de församlade. Oljudsproducenterna förflyttade sig snart mot den del av torget, dit vi riktade högtalarna, och det blev en hel del springande fram och tillbaka för dem, allteftersom vi flyttade högtalarna på nytt.
Det stannade dock inte vid oljud.
Vid ett par tillfällen gjordes utfall mot oss och mot vår utrustning. Ja, "utfall" är ett återhållet uttryck, riktigare är kanske att säga att vi anfölls. Vid ett tillfälle måttade en äldre herre med arabiskt utseende ett våldsamt slag med en plåtbricka mot Runar Filper, medan denne filmade mötessabotörerna. I sista stund rycktes han undan av polis. I samband med detta passade en ung man på att sparka iväg vår affisch med texten "Yttrandefrihet finns inte om den inte finns för meningsmotståndare".
Av de som försökte angripa oss fysiskt var samtliga, av utseendet att döma, av utländsk härkomst. Av dem som deltog i mötessabotaget var inslaget av dels mycket unga människor, dels personer med utländskt utseende påfallande.
Jag konstaterade i mina anföranden att asylinstitutionen på flera olika sätt missbrukas. Ett missbruk sammanhänger med den aktuella erfarenheten. En del av dem som uppgivit sig vara förföljda och fått en fristad i Sverige agerar sedan för att beröva svenskar demokratiska fri- och rättigheter.
Vidare berättade jag om min politiska aktivitet sedan början av 1960-talet, i olika partier och rörelser. Detta har varit normalt och legitimt fram tills nu. Plötsligt ska det inte vara tillåtet för mig att verka politiskt. Några ser sig ha rätten att avgöra vilka åsikter som ska få föras fram och vilka personer eller partier som ska få deltaga i den politiska debatten.
Både jag och Filper förundrades över det hat som mötessabotörerna gav uttryck för. Det var rena lynchstämningen. Vad visste dessa föregivna "antirasister" egentligen om vad de faktiskt demonstrerade emot? Som i så mycket annat ligger en paradox: en av de många etiketterna mot oss sverigedemokrater är att vi utgör en "hatgrupp" - för åskådarna till spektaklet i Piteå måste de rimligen ha stått klart vilka det var som hatade.
Text-TV talade i sin rapport om en "hätsk" stämning "mellan sverigedemokraterna och motdemonstranterna". Det var ingen träffande beskrivning: hätskheten var helt enkelriktad.
Norrländska Socialdemokraten talade för sin del om att polisen hindrade slagsmål. Det enda slagsmål som förekom var mellan mötessabotörerna och polisen (som därvid bara gjorde sitt jobb). Ingen av de två närvarande sverigedemokraterna var inblandad i något fysiskt handgemäng.
Mötet i Piteå fick stor uppmärksamhet i massmedia. Piteå-Tidningen var en av de tidningar som skrev om mötet.
 |
 |
|
|
 |
|
 |
|
|
 |
 |
|
 |
 |
|
|
|
 |
