Leningrads belägring blev en konsekvens av inte bara Hitler-Tysklands angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941.
Det hade också samband med vinterkriget 1939/40 - Sovjetunionens angrepp på Finland. Bland de krav som Moskva ställt var en sovjetisk bas på Hangö udd och en gränsförskjutning västerut, längre bort från Leningrad.
Det sovjetiska angreppet kom den 30 november 1939 och striderna pågick till den 13 mars 1940. Vintern var den kallaste som dittills uppmätts, med ofta 40 minusgrader. Finland förlorade 23.000 i stupade, Sovjet 130.000.
Den sovjetiska övermakten var stor i både antal soldater, tanks och flygplan, så en finsk kapitulation blev ofrånkomlig. Gränsen flyttades så att Viborg - Finlands i storlek andra stad - hamnade på den sovjetiska sidan. Ladoga blev helt en sovjetrysk insjö.
Sommaren 1941 hamnade Finland på tysk sida i kriget, kunde avancera mot Leningrad och återtog de just avträdda områdena. De finska trupperna gjorde dock halt en bit från Leningrad, så ryssarna behövde inte avdela mycket trupper för att kunna hålla det frontavsnittet. Däremot bidrog de finska trupperna till att fullborda inringningen av staden.
Belägringen började i september 1941och skulle vara i nära 900 dagar, fram till januari 1944. Själva inringningen hade dock brutits eller lindrats ett år tidigare.
Boken "Belägringen av Leningrad" av Anna Reid ger en osminkad redogörelse för denna tid. Där ryms både lidande och heroism, men också förnedring och hyckleri, inkompetensoch djup omänsklighet.
Belägringen skulle bli en ofattbar prövning, men många av stadens invånare hade hunnit bli "luttrade".
Reid skriver:
"Alla Leningradbor som 1941 var över trettio år hade redan varit med om tre krig (första världskriget, inbördeskriget ...samt vinterkriget mot Finland (1939-1940), två svältperioder (den första under inbördeskriget, den andra i samband med kollektiviseringen i början av trettiotalet som förorsakades av Stalins våldsamma övertagande av jordbruk och två omfattande vågor av politisk terror. Det fanns knappast ett hushåll, ... som inte hade drabats av såväl dödsfall, fängelse eller exil som fattigdom."
Under belägringen regnade tyska bomber och granater över Leningrad. Enligt sovjetiska uppgifter träffades staden av 69.000 brandbomber och 4.250 sprängbomber under kriget. Till detta kom granaterna.
Reid:
"Många tyckte att grantbeskjutningen var värre än bomberna, eftersom granatelden inte föregicks av något larm. Från den 4 september till slutet av året besköt tyskarnas tunga artilleri Leningrad vid 272 tillfällen, i upp till arton timmar i sträck, med totalt över 13.000 granater."
Till följd av beskjutning omkom nära 17.000 stadsbor.
Drygt 630.000 dog av svält och sjukdomar. En effekt av belägringen blev ju att tillförseln av mat ströps. Matransonerna skars ned i omgångar - i november var de nere i 250 gram bröd för kroppsarbetare, 125 gram för övriga.
Till detta kom att man ofta måste stå i kö många timmar. De hushåll, där ingen var stark nog att köa var dömda. Dödssiffrorna nådde en topp januari-mars 1942.
Lik låg då litet överallt på gatorna,envar hade fullt upp med att själv försöka överleva.
Som följd av beskjutningen skadades systemet för el-försörjning, liksom ledningar för vatten och avlopp.
"... endast sju procent av lägeneheterna hade rinnande vatten och nio procent fungerande avlopp och upp till en tredjedel av hushållen led fortfarande av allvarliga lössangrepp."
En pråmrutt över Ladoga hade försökt få in mat i staden och samtidigt evakuera, men det försvårades av tyska flyganfall. När isen fryst tillräcklig i slutet av november lyckades man öppna "isvägen", där lastbilar gick i konvojer över Ladoga.
Ibland gick fordon genom isen.
Det kunde också vara problem att få komma med, det var tydligen vanligt att förare krävde mutor. Många lämnades kvar att dö.
"Anarkin härskade inte i Leningrad under belägringen, men staden drabbades av en brottsvåg, särskilt i fråga om stöld och mord med mat och ransoneringskort som mål. Det mest ökända brottet var kannibalism. Det vanligaste våldsbrottet var rån."
Reid gör en distinktion mellan två typer av kannibalism: den där man äter på en redan avliden och den där man dödar någon för att kunna äta den personen.
"Allt som allt grep polisen endast tjugosex individer för kannibalism i december, men antalet steg till 356 i januari och 612 i februari. ... I december 1942, när fenomenet till sist upphörde, hade totalt 2.015 kannibaler gripits."
Det faktum att människor svalt ihjäl hindrade inte att höjdare inom partiapparaten kunde leva i stort som vanligt, dem fattades ingen mat. Ransoneringssystemet ledde också till korruption.
Samtidigt fortsatte förtrycket och den politiska terrorn som vanligt. Den sovjetiska regimen förnekade sig inte, den:
".. fortsatte att fängsla och avrätta sina egna mest anspråkslösa och patriotiska medborgare också när höll på att dö av hunger."
"Medan striderna böljade fram och tillbaka utanför staden, intensifierade Molotov och Malenkov terrorn inne i staden."
"Vid en uppsamlingsplats konstaterade en äcklad iakttagare att
'ungefär hundra personer väntade på att skickas i exil. I huvudsak rörde det sig om gamla kvinnor... Dessa är de fiender som vår regering förmår bekämpa... Tyskarna står vid stadens portar,..'"
I januari 1943 lättades trycket på Leningrad genom landkorridor med järnväg, om än sårbar för tyska angrepp. Därmed bröts blockaden och belägringen till stor del, även om det tyska artilleriet kunde fortsätta att bombardera staden med granater under ytterligare ett år.
Före belägringen hade Leningrad ca tre miljoner invånare. Många lyckades efterhand bli evakuerade, andra avled. I slutet av år 1943 fanns bara ca 600.000 invånare kvar i staden.
Till det positiva i historien hör kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som i början av belägringen komponerade sin 7:e symfoni, om motståndet i Leningrad.
Låt mig citera vad Lennart Svensson skriver på sin blogg om Leningradsymfonin:
"Det var en massiv inspelning av 7:e symfonin, den heroiska musikaliska speglingen av andra världskriget.
Först är det lite kaotiskt, det är reträtten. Sedan kommer en diskret militärtrumma; det är hejdandet av reträtten, det är motstånd som bjuds. Sedan kommer temat, som växer. Det är stridens hetta. Sedan kommer en dramatisk klang! Det är frontgenombrottet. Sedan kulmen med återigen smått kaotiska drag. Det är befriandet av fosterlandet.
Också detta är ett värdigt konstverk i ämnet. Och odödligt, det existerar bortom begrepp som krig och fred. Innehållet fick sin impuls av kriget men formen är tidlös. Och det är vad konst handlar om: att dikta om något konkret eller vardagligt och ge det tidlös prägel."
Sankt Petersburg har idag ca 200 muséer. Särskilt ett av dem handlar om Leningrads belägring:
