När Jackie Jakubowski, redaktör för Judisk krönika, skriver i Expressen lägger han hela skulden för den pågående konflikten israeler-palestinier på Yassir Arafat. Denne hade nämligen sagt nej, gång på gång, till de förslag som framkom i förhandlingarna i USA.
Nu är ju inte USA att betrakta som en neutral part i konflikten. Varje år pumpar man in stora belopp i stöd åt Israel, belopp motsvarande 40 miljarder kronor eller mer. (Efter den nya intifadan har Israels utgifter ökat, och man har begärt ytterligare 10 miljarder från USA).
Ett resultat av USA:s diplomatiska insats är den s.k. Mitchelplanen, som Göran Persson också ställer sig bakom. Planen vill få stopp på våldet, men den gör inte mycket för att slut på de orättvisor som ligger i botten. Israels ockupation av Västbanken och Gaza ifrågasätts inte.
Om två parter inte kommer överens så är det inte bara ena sida som säger nej. Vad Israel säger nej till är att respektera resoultionerna från FN:s generalförsamling, om att dra sig tillbaka från de sedan 1967 ockuperade områdena.
En som bättre än Jakubowski kan och vill förstå situationen i Mellanöstern är Gunnar Fredriksson. I Aftonbladet den 13/8 -01 skriver han:
"Ena parten är militärt överlägsen. Andra parten lever under militär ockupation. "
"I höstas reste FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Mary Robinson runt i områden som enligt internationell rätt ska ingå i en palestinsk stat. I Hebron såg hon hur 40 000 palestinier hölls under israelisk militär bevakning för att 235 judiska bosättare, beväpnade till tänderna, skulle få vara i fred.
Hon sa efteråt att sällan har ett folk så uppenbart behövt internationellt skydd som palestinierna. Den liberala engelska tidskriften The Economist skrev: 'Desillusionerade och bittra har israelerna skygglappar mot varje synsätt utom sitt eget. De är blinda för det palestinska perspektivet.' och 'Premiärminister Sharons politik att stödja judiska bosättningar gör det i praktiken omöjligt att upprätta en palestinsk stat.'
Det spelar föga roll vilka medgivanden Arafat skulle göra: med denna blindhet blir det ändå ingenting av idéerna om den självständiga stat på egen jord som världen lovat palestinierna."
Fredriksson citerar The Economist igen:
'Citrusfält, olivodlingar, mandelträdsdungar och växthus med frukt och grönsaker jämnades med marken, tydligen därför att de låg nära en väg som en handfull judiska bosättare ville använda.'
Enligt opinionsundersökningar stöder 74 procent av den judiska befolkningen regeringens politik. "De lever i en drömvärld", anser Fredriksson.
"Det finns dock israeler som avviker. I franska "Le nouvel observateur" citeras förre ministern i arbetarpartiets regering, Yosi Beilin. 'Vi måste säga sanningen till det israeliska folket. Orsaken till israelernas olycka är inte intifadan, inte heller den ena eller andra omedgörligheten hos Arafat. Orsakerna är en ockupation som har pågått i 34 år, ett folk som dominerar över ett annat - palestinierna - och som israelerna har påtvingat judiska bosättningar, som berövar dem jord och vattenresurser som de har rätt till enligt lag.'"
Tidskriften skriver om israeliska politiska ledare: 'De har trott att den israeliska militära överlägsenheten skulle tillåta att Israel påtvingar palestinierna en lösning som prioriterar Israels förhoppningar utan hänsyn till legitima intressen och förhoppningar hos den andra parten.'
Gunnar Fredriksson konstaterar: "I denna klassiska tradition befinner sig tydligen också Göran Perssons tänkande."
"Om israeler lever i en drömvärld så lever palestinier i en mardrömsvärld, med trakasserier, konfiskation av egendom, schaktmaskiner, vägspärrar, beslag av skattepengar och ett fosterland genomkorsat av en ockupationsmakts strategiska vägar."
|
|