Millt sagt

i SD-Kuriren 2002-2005


Nummer 62:

Nomenklaturan

I 1700-talets Sverige fanns en adel med stor makt och särskilda privilegier. Nu har denna adel försvunnit som maktfaktor. Istället har vårt samhälle fått en annan adel.

Denna nya adel är en politisk adel, knuten till socialdemokratin och ett resultat av socialdemokratins långa maktinnehav. Man kan tala om en nomenklatura, som i det forna Sovjetunionen.

Kompisskap, släktskap, ingiften och lojaliteter, är vad som ger positioner, inte duglighet och kompetens. För den som tillhör kompiskretsen är den ekonomiska tryggheten garanterad för resten av livet - på en nivå som vanliga svenskar inte ens kan drömma om. De som tillhör nomenklaturan kan åtnjuta fantasilöner, förmåner, reträttposter och fallskärmar.

Förmåner skapar sammanhållning och förstärker lojaliteten med den eller dem som bestämmer. Samtidigt skapar de ett främlingskap - med levnadsvillkoren för vanliga medborgare har man inte mycket kontakt och deras åsikter har man föga förståelse för.

Några exempel: Ulrika Messing, 37 år gammal, skulle få 44 000 kronor i månaden om hon nu gick i pension och Mona Sahlin, 47, skulle få 45 000 kronor.

För avgångna politiker, oavett parti, finns en uppsättning av reträttposter - som generaldirektör, landshövding, ambassadör med mera. Därutöver skapas en serie nya myndigheter. Förr belönades man med medalj för lång och trogen tjänst, numera kan belöningen utgöras av en egen myndighet. Sverige har nu 250 myndigheter, varav 31 tillkommit under de senaste tre åren. Ytterligare 20 är på väg.

Ingen av de 20 ministrar som lämnat Göran Perssons regering har idag en årslön på mindre än 800 000 kronor.

Tryggheten är säkrad - för dem som tillhör den nya klassen.

Finansminister Per Nuder aviserar nu ytterligare skattehöjningar. Pengarna räcker inte - trots att Sverige redan har världens högsta skattetryck.

Klyftan mellan ord och handling blir allt vidare för socialdemokraterna. Allt ihåligare ekar de fina parollerna från första maj om "rättvisa", "jämlikhet" och "solidaritet".

Den samhällsupplösning vi nu kan bevittna bottnar i att vi fått politiska företrädare som inte företräder folkets intressen. På så vis kan det finnas sju partier i riksdagen - men ändå ingen opposition.

Detta är ägnat att stämma till eftertanke:

- Hur blev det så?

- Hur kan vi komma bort från denna nomenklatura, som sätter demokratin ur spel?

- Hur kan vi förhindra en upprepning?

Antag att sverigedemokraterna lyckas med att komma in i riksdagen 2006, vad garanterar att inte vi efter några år blir likadana som de andra partierna? Den problematiken kan vara värd vår uppmärksamhet.

Jag kan se tre faktorer som motverkar risken för utslätning och överdriven anpassning:
1. Ett parti, byggt på aktiva medlemmar
2. En levande intern debatt inom partiet, med konstruktiv kritik som ett självklart inslag
3. En kontinuerlig medlemsutbildning

 


 

 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT