Millt sagt i SD-Kuriren 2002-2005

Nummer 60:

Arbetsmoral

Över en miljon personer bosatta i Sverige, personer i yrkesaktiv ålder, står utanför arbetsmarknaden. Antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade ökar år från år.

I TV debatterar man således frågan om arbetsmoral: "Är svenskarna lata?"

Det är förvisso en berättigad fråga i vilken utsträckning utvecklingen beror på en ökad sjuklighet och sämre hälsa respektive en försämrad arbetsmoral. Man kan utgå från att båda faktorerna spelar roll. För min del tror jag att ökningen främst kan tillskrivas det senare.

Samtidigt är det nog så att det inte finns någon skarp gräns mellan de två faktorerna. Psykisk ohälsa i form av depressioner och ångest har uppenbarligen ökat. Konsumtionen av antidepressiva mediciner har ju ökat. Gränsen mellan bristande ork och bristande motivation kan vara hårfin.

Vad orsakar den sjunkande arbetsmoralen? Till en del ligger det nog inbyggt i systemet, att det efter en viss tidpunkt börjar gå utför. Den generation som byggt upp välfärden och lärt sig slita för brödfödan kan klara ett utbyggt välfärdssystem utan att missbruka det i större omfattning. För nya generationer kan det te sig annorlunda. Helena Riviere skriver i boken "Bidragskulturen": "Man skymtar en ny attityd [.] lite varstans i intervjuer med unga: de bara väntar på att 'fylla socialbidrag'."

En ny attityd bland unga - självkänslan kräver inte att man klarar sin egen försörjning.

På motsvarande sätt förhåller det sig med en stor andel av dem som invandrat till Sverige sedan mitten av 1980-talet. Många av dem lider knappast av att låta sig försörjas av det svenska samhället.

En tredje grupp utgörs av den svenska nomenklaturan, den nya överklass som uppstått i kölvattnet på socialdemokratins långa maktinnehav. Där ligger bidragen dessutom på en nivå som vida överskrider vad någon vanlig svensk i något skede kan få del av.

När "Svensson" märker att andra missbrukar systemet sjunker naturligtvis arbetsmoralen och spärrarna mot bidragsmissbruk även hos honom henne.

Motsatsen till denna utveckling är folklig gemenskap, nationell sammanhållning och känslan av att tillsammans med andra bära upp ett solidaritetsprojekt. Detta är dock något som misstänkliggörs och smutskastas.

Redan ordet "nationalism" ska ge negativa associationer.