Sverigedemokraterna har fått kritik för att inte respektera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som partiets företrädare oreserverat bekänt sig till.

På Newsmill har Lars Person framhållit FN-artiklarna 22 och 25, som:
"deklarerar att alla samhällsmedlemmar har rätt till social trygghet och en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande."

Detta går, menar Person, inte ihop med att säga nej till sjukvård för "papperslösa flyktingar".

Iofs kan jag inte se att utlänningar utan uppehållstillstånd i ett annat land måste räknas som "samhällsmedlemmar" där, men kanske är det ändå vad FN menar. Artikel 13 säger nämligen: "Envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig och välja sin vistelseort."

Så Persson har kanske rätt. Men då säger det något inte bara om partiet Sverigedemokraterna, utan framförallt om FN och dess deklaration.

I själva verket finns två typer av rättigheter. Det är en avgörande skillnad på a) rätten att göra något b) rätten att få något.

Den förra typen av rättigheter kan i princip vara universella, den senare typen har en materiell och praktisk begränsning.

Prioriteringar bland behov, prioriteringar av hur resurser ska användas, är politiska val och beslut, inte juridiska. De hör hemma på den demokratiska arenan.

Om detta har dansken Henrik Gade Jensen skrivit träffande. Låt mig citera honom från Berlingske Tidene den 24/3 -05.

Gade vill vaska fram en kärna av grundläggande rättigheter:

"Frihetsrätt kallade man det förr. Det är alla de rättigheter som är oundgängliga i ett demokratiskt fritt land. Allt som sedan kommit till vid sidan av kan vara utmärkta politiska målsättningar och principer för lagstiftningsmakten att arbeta emot, men egentliga rättigheter är de ej. Sociala, kulturella och ekologiska rättigheter är politik, inte mänskliga rättigheter."

Frihetsrättigheter är de rättigheter som kan åberopas för alla människor, och som inte kränker någon annans frihet:

"Min yttrandefrihet, föreningsfrihet eller personliga frihet är kränkt bara om andra människor griper in, slår, lemlästar, spärrar in eller isolerar.

Om andra bara förhåller sig passiva, är inte min frihet kränkt. Frihetsrättigheter kallas teoretiskt för negativa rättigheter därför att de är negativt definierade som frånvaro av andras tvång."

Dessa frihetsrättigheter kan göras generella, alla kan få dem samtidigt. Med de sociala rättigheterna är det tvärtom.

"De kallas positiva rättigheter därför att andra skall göra en aktiv handling för att uppfylla dem. Att jag har rätt till bostad, till ett jobb eller till mat och dricka, leder inte någonstans ifall andra förhåller sig passiva. Det är andra som ombesörjer att jag får min bostad, min mat och mitt jobb."

I realiteten, påpekar Gade, betyder sociala mänskliga rättigheter att ett tvång införs:

"Om alla andra i samhället, utom jag själv, bygger sina bostäder medan jag lyssnar till fåglarnas sång, skall de, när de byggt färdigt sina hus, uppföra en bostad åt mig."

Omfördelningen i samhället är politik, debatt och miljarder kronor:

"När de mänskliga rättigheterna tränger in på detta område, flyttas beslutsprocessen bort från det politiska området och ut i rättssalen, där domarna skall ta ställning. Det betyder att besluten sker utan att domarna förpliktigas att avväga de ekonomiska konsekvenserna. De kan inte väljas bort. De står inte till svars inför väljarna."

Det vore oklokt av medborgaren att basera sitt liv på dessa slag av mänskliga rättigheter, resonerar Gade:

"... för om kassan en dag är tom, eller skattekällorna utvandrat, är de positiva människorätterna inte värda papperet de är skrivna på."