År 2009, nr 24

 

Vad vet Berge om 1743?

Lars Berge, journalist på SvD, gav den 21/9 -09 ett exempel pk-argumentering av det aggressivare slaget.

Utgångspunkt: situationen i invandrartäta områden där man bränner bilar och skolor, angriper brandmän och polis, rånar och förstör. För Berge är detta bagateller: “Att det brinner några bilar i förorten är i sammanhanget inte så mycket att hetsa upp sig över.”

Vad Berge däremot inte kan överse med är hur vi svenskar betett oss, historien igenom: “Vi här uppe i norr utvecklade bärsärkargången…”

Berges argumentation bygger på att läsekreten vet föga om det han berör och att ingen motbild ska nå läsarna.

"Massvåldet har en egen plats i den dystra svenska folksjälen. Redan 1743 brakade det loss på nuvarande Gustaf Adolfs torg i Stockholm när tusentals tillresta dalkarlar slogs mot regeringens soldater med högafflar och musköter. 3000 bönder arresterades och resten flydde tillbaka in i skogen."

Också i våra historieböcker har dalupproret 1743 intill nyligen beskrivits nedlåtande, som "Stora Daldansen”. Men vad var det egentligen som hände?

Bakgrund: kriget mot Ryssland 1741-43. Ett angreppskrig, framdrivet av hattpartiet. Dåligt organiserat, med onödigt stora förluster, särskilt för Dalregementet. Dessutom led man nederlag - hela Finland blev ockuperat av ryssarna.

Ryssarna ville se den tyske fursten Adolf Fredrik som tronföljare i Sverige. Ett tillmötesgående av det kravet skulle möjliggöra ett återlämnande av Finland.

I Dalarna växte nu ett missnöje, som tog organiserad form, kring krav som gick i annan riktning. Förutom att de som startat kriget skulle ställas till ansvar krävde dalkarlarna att den danske kronprinsen skulle utses till svensk tronföljare.

(Ett scenario där Sverige ett drygt halvsekel tidigare än vad som faktiskt skedde skulle ha förlorat Finland, men i gengäld hamnat under gemensam krona med de andra två skandinaviska länderna.)

Protesten tog formen av en marsch mot Stockholm, organiserad sockenvis. Ungefär 4.500 dalkarlar deltog, varav nära 1.000 soldater. Med sig hade man ca 600 hästar. Beväpningen var dock enkel - spjut, pikar och hillebarder.

Ur Alf Åbergs bok "Tragedin på torget": "Alla skulle deltaga i de gudstjänster som prästerna höll alla dagar. Till dem skulle alla kallas genom trumslag, och några män skulle övervaka dem och ange dem som försummade andaktsstunden."

Ankomna till Norrtull möttes man av kungen, Fredrik I, som förbjöd dem att fortsätta. Även ledningen för marschen anmodade deltagarna att stanna där, men åtlyddes inte. Dalabönderna tog sig in i centrala Stockholm, dock utan att våld förekom.

Den svaga ledningen för tåget gjorde att man efter några dagar blev ett lätt byte för regeringen, som tillkallat truppförstärkningar. Det blev en våldsorgie och 3.000 dalkarlar internerades.

Åberg: "Många av dem var allvarligt sårade och fordrade omedelbar vård. Under avspärrningen drabbades dessutom åtskilliga andra av den fruktade epidemi som kallades rödsjukan eller rödsoten och som redan hade härjat fruktansvärt på de svenska örlogsfartygen under det finska kriget."

Fem deltagare dömdes till döden, andra till fängelsestraff och spöstraff. Som en form av bestraffning kan även ses den veckolånga marschen hem.

Åberg: "Alltfler av männen insjuknade i diarré och frossa, och prästerna var i ständig verksamhet med att ta hand om de döende."

Mer om denna händelse i svensk historia kan du läsa här: http://www.bgf.nu/historia/2/1743.html


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT