Svensk historia var ju från början ett av mina favoritämnen i skolan. Även idag ägnar jag gärna tid åt att både läsa och skriva om vad som tidigare hänt i vårt land. Därmed inte sagt att jag skulle beteckna mig själv som "historiker".

Där har vi ju Herman Lindqvist, som med en enorm energi spottat fram nya böcker. Vi har Peter Englund, som med en så otrolig inlevelse förmått gestalta krigets verklighet. Vi har också en skarpsinnig intellektuell som Erik Lönnroth och en jordnära nationalist som Vilhelm Moberg.

Nåväl, till skaran av framstående svenska historiker sällar sig nu ett nytt namn: Tito Beltran.

Nyligen kunde vi ta del av hans analys i media: domen mot honom i Stockholms tingsrätt är "den största rättsskandalen någonsin i Sverige".

Det är ett uttalande som vittnar inte bara om historisk överblick, Beltran har uppenbarligen också den nödvändiga insikten på djupet. Han känner till vilka andra rättsskandaler som förekommit i Sverige, för att kunna rangordna dem.

Själv känner jag mig plötslig väldigt liten. Hur mycket vet jag om stora rättsskandaler i svensk historia, trots att jag hela tiden haft ett intresse för ämnet? Inte mycket!

Nog har jag hört om män som dömts på väldigt lösa incestanklagelser, men det rör sig ju om nutid. Under 1950-talet förekom några skandaler kring Gustav V, men mina begrepp är där bara vaga.

Några principiella reflexioner skulle jag dock kunna göra: vad gör en rättsskandal till stor respektive mindre stor?

Spontant kan jag se tre moment:

1. Grovheten i det brott som man lastas för.

2. Strängheten i det straff som döms ut.

3. Graden av oskuld hos den dömde.

Frågan är om inte ytterligare ett moment kan vägas in, nämligen storheten hos den person som drabbats. Det är kanske en sak att döma en fattiglapp som redan befinner sig en bit ned i rännstenen, jämfört med att döma en världsstjärna, som både är känd, har gott rykte och gör stora inkomster.

Förstår jag Tito Beltran rätt så vill han väga in även detta. Han påpekar hur han gått miste om engagemang och turnéer som kunnat inbringa miljonbelopp - allt nu omintetgjort genom de olägenheter som rättegången skapat.

Det är ingen tvekan om att Beltran känner att han har något att berätta, att han kan vittna om ett övergrepp av ovanligt format. För svensk del måste man förmodligen gå tillbaka till Stockholms blodbad år 1520 för att finna något motsvarande.

Med sin chilenska bakgrund faller sig också en annan jämförelse naturlig för Tito Beltran: "Inte ens i Chile, genom diktaturen, har jag blivit behandlad som jag har blivit behandlad här." Jämförelsen mellan Augusto Pinochet och Fredrik Reinfeldt utfaller tydligen till den senares nackdel.

Ytterligare ett tankeväckande Beltran-citat (Expressen den 12/2 -08): "Är domaren köpt? Har domaren kommit överens med åklagaren? Eller är han bara en rasist? Folk har frågat mig om detta beror på att jag blir behandlad så här bara för att jag är en så kallad svartskalle. Jag är övertygad om att det är så."

Här bekräftas en insikt som många redan har, av ett samhälle som kränker och stänger ute, som särbehandlar och bryter mot mänskliga rättigheter.

Med sitt uttalande ger Tito Beltran samtidigt förklaringen till varför en så stor andel av de intagna på svenska fängelser har utländsk bakgrund. Precis som i hans eget fall är de flesta förmodligen oskyldigt dömda.

Det här betyder också att det myllrar av aktuella rättsskandaler i Sverige, som kunnat ske i det tysta. Den kring Beltran är bara en i mängden, även om den är den tveklöst största.

En sak som väcker min nyfikenhet är vilken av de svenska rättsskandalerna som är den näst största. Undrar just vad vår nysvenske historiker skulle svara på den frågan!