Har verkligheten någon relevans för den svenska regeringen?

Det verkar inte så, inte beträffande invandringen. I fundamentalistisk nit fortsätter man på en inslagen kurs, oavsett hur illa den stämmer med svenska behov.

I samband med att asyl- och anhöriginvandringen slog nya rekord, efter att man - trots höjda bidrag till kommunerna - inte kunnat placera ut alla irakier, signalerade regeringen att man vill öppna för mer arbetskraftsinvandring till Sverige.

Detta i en situation då  vi genom EU-anslutningen redan hade en gränslös arbetsmarknad för större delen av Europa. Nej, här gällde det att få in mer "arbetskraft" även från Asien, Afrika och andra världsdelar.

Facit från tidigare fjärrinvandring till Sverige fanns då redan att tillgå: arbetslösheten bland dessa utlänningar i Sverige var hög, en mycket stor andel av dem - i arbetsför ålder - stod inte ens till arbetsmarknadens förfogande.  Andelen bidragsförsörjda var överväldigande.

Varför förvärvsarbeta, om man kan få samma inkomst genom att vara ledig hela dagarna och ha möjlighet att emellanåt göra långväga resor? Det skulle vara om man har en form av luthersk arbetsmoral, men så är ju inte fallet med människor från muslimska länder.

Till försvar för regeringens s.k. arbetskraftsinvandring anförs att vederbörande ska ha ett löfte om arbete från en företagare i Sverige.  Men vad händer om det arbetet efter några månader försvinner? Då blir naturligtvis det svenska samhället försörjningsansvarigt, för både utlänningen och hans anhöriga. Och vilka garantier finns mot att det inte från första början är fråga om en fejkad anställning?

I tidningen Entreprenör hösten 2008 förklarade migrationsminister  Tobias Billström:

 - Om en arbetsgivare ger ett konkret jobberbjudande till någon utanför EU, skall den personen få uppehålls- och arbetstillstånd.

På TV-nyheterna i slutet av oktober meddelades att Konjunkturinstitutet förutspår 100.000 nya uppsägningar under de närmaste två åren. Arbetslösheten i Sverige kan år 2010 vara uppe i 8 procent.

Billström vill ändå öppna gränserna. I den aktuella intervjun argumenterade han:

- En stor del av den svenska välfärden bygger på den arbetskraftsinvandring som pågick fram till början av 1970-talet.

Migrationsminstern menar att "en ökad arbetskraftsinvandring är ett av svaren på den demografiska utmaningen, alltså att allt färre personer i framtiden skall försörja allt fler."

Men vad hjälper det med fler invånare, om man inte har råd att anställa dem som redan finns här? Därför att så mycket pengar går till att bidragsförsörja så många...

Billström säger att det inom vissa branscher, byggsektorn och vården, råder brist på arbetskraft, men hur kan så vara fallet när så många bidragsförsörjs? Innan vi importerar fler människor måste vi väl kunna se till att de som är här - friska och i arbetsför ålder - utbildar sig och kan ta arbeten inom dessa branscher! Här ligger uppenbarligen ett systemfel. 

Handlar det från våra makthavares sida egentligen om arbetsmarknad och arbetskraft? Jag tror inte det. Snarare är det fråga om att det svenska folket - av någon outgrundlig anledning - skall bytas ut.

I oktober 2008 skrev Annika Ström Melin i SvD om utställningen "Black is beautiful": "Det sägs ibland att Europa och Afrika rent demografiskt borde höra ihop. Åldrande européer och unga afrikaner behöver varandra."

Inte bara har "alla människor lika värde". Tydligen följer därav också att folk är utbytbara.

Klart är att här finns en agenda, som vår regering följer.

Frågan är bara: vem har beslutat om denna agenda, och varför?

 

(Och varför finns det inte ett enda land i Afrika, där man lyckats bygga ett bra samhälle?)