En sak hade Adolf Hitler och Josef Stalin gemensamt. De blev lätt kränkta. Och de som kränkt dem fick känna av påtagliga konsekvenser.

Annorlunda uttryckt: det ligger en makt i att få känna sig kränkt, och att kunna dirigera bestraffningar mot dem som orsakat kränkningen.

Här finns en parallell till Sverige år 2008, även om förtecknen blivit ombytta. De som känner sig - eller uppger känna sig - kränka kategoriseras som svaga och utsatta grupper.

I själva verket sitter de ju inne med ett verksamt maktmedel: rätten att känna sig kränkt. En rätt som inte tillkommer alla!

Dessutom: det är nödvändigtvis inte så att man faktiskt känner sig kränkt. Det räcker med att man kan uppge sig känna så - något som man alltid kan göra (om man nu tillhör den privilegierade gruppen med rätt att känna sig kränkt). Ingen utomstående kan ju kontrollera, hur man verkligen känner.

Med demokratiska principer rimmar kränkthetssyndromet naturligtvis föga. En förutsättning för yttrandefrihet är att människor hela tiden kan bli konfronterade med åsikter och uttalanden som de ogillar.

Kränkthetspolitiken bedrivs av samma kretsar som talar mest om "alla människors lika värde", men envar kan alltså inte göra anspråk på att ha blivit kränkt. I huvudsak är det invandrare som har denna rättighet.

En etnisk svensk har den inte, såvida han inte är homosexuell. Listan skulle annars kunna göras lång på kränkningar som vi svenskar dagligen får utstå, i form av krav på anpassning till "mångfalden".

• T ex ska vi lära oss att intaga en viss kroppshållning, undvika vissa platser och stanna hemma vissa tider för att minska risken att bli misshandlade på gatan.

• T ex undanhålls vi uppgifter om etnicitet hos förövare av grova brott, då dessa har utländsk bakgrund - samtidigt som etnicitet framhålls de gånger förövaren är svensk.

• T ex förses vi svenskar med ett antal negativa epitet om vi reser invändningar mot galenskaperna.

Vad är det då som kan kränka?

Redan att en förening som Blågula frågor vill få tillgång till en möteslokal kan stöta på hinder med argumentet att i området där lokalen finns bor många invandrare.

Eller att ND vill komma in på skolor för att presentera sin politik, om på skolan går invandrarelever.

Eller att en lärare är sverigedemokrat - hur ska då elever med utländsk bakgrund känna sig?

Här ligger en underförstådd förutsättning.

Något som BGF, ND och SD har gemensamt är att man kritiserar en förd politik och vänder sig mot enskilda individers asociala eller direkt brottsliga beteende. Här förutsätts att alla invandrare med automatik ska känna solidaritet med de invandrare som agerar kriminellt. Naturligare borde vara att hederliga invandrare med eftertryck tar avstånd från kriminella invandrare och solidariserar sig med hederliga svenskar.

Här finns förstås ytterligare en viktig aspekt. I TV-progammet "Skolfront" preciserade en ung invandrare särskilt ND:s paroll "USA ut ur Irak - Irak ut ur Sverige" som graverande. Den visade, menade han, hur ND kränker irakier.
Vi svenskar skulle alltså ha en skyldighet att låta oss invaderas, vi har ingen rätt till ett eget land. Protesterar vi mot det pågående folkutbytet, då kränker vi.

För övrigt kan konstateras att kränkthetspolitiken inte bara handlar om informationsflöde och yttranderätt, det har dessutom fått en institutionalisering. Diskrimineringslagstiftningen och vederbörande "ombudsman" tillhandahåller möjligheter till betydande extrainkomster för den som lyckats provocera fram en "kränkning" från en affärsidkares sida.