År 2008, nr 13

 

Fred och krig

Kriget mellan Ryssland och Georgien reser på nytt frågor kring den brådstörtade svenska avrustningen under det senaste decenniet.

Hur tänkte de som tog besluten om denna panikavrustning, där dyrbar försvarsmateriel bara skänktes bort? Vilken målsättning hade de med sin politik?

Konsekvenserna var ju inte svåra att förutse:

A. Omvärlden skulle snart visa sig betydligt mer hotfull och farlig än vad beslutsfattarna trott - eller sagt sig tro.

B. Med frånvaron av ett eget militärt försvar blir en för många naturlig slutsats att Sverige måste gå med i NATO. Mycket riktigt höjs nu röster för detta.

Men representerar NATO verkligen trygghet?

SÄKERHET kan i princip uppnås på två vägar:

1. Landet är militärt starkt, för att kunna avskräcka. Ingen ska våga sig på ett angrepp.

2. Inget grannland känner sig hotat, ingen har motiv för att gå till angrepp. Avspänning och ömsesidigt förtroende råder, hot om våld ingår inte längre i arsenalen för umgänget stater emellan.

Sverige drog lärdomar redan 1675, då landet genom ett åtagande gentemot Frankrike drogs in i ett misslyckat krig i Tyskland, vilket triggade en dansk invasion av Skåne som blev mycket kostsamt i människoliv. Den svenska lärdomen blev sedan att stå fri från allianser men att ha en egen topptrimmad armé och flotta - i strikt försvarssyfte.

En motsvarande politik har bedrivits under andra halvan av 1900-talet:

• alliansfrihet och militär neutralitet (åtminstone officiellt)

• en stark försvarsmakt, med modern armé, flotta och flyg.

Plötsligt skrotades detta försvar. Istället skulle Sverige sända ut soldater till krig på andra kontinenter.


Kan Sverige nu uppnå trygghet genom att ty sig till USA?

Utan tvekan är USA militärt starkt, men hur uppfyller USA det andra kriteriet för att skapa säkerhet?

För att skapa ett avspänningsklimat räcker det inte med att se till det egna landets intressen. Man måste se situationen även ur motpartens perspektiv! Om andra länder känner sig kränkta eller hotade så ger det ingen jordmån för tillit.

Vid åtminstone två tillfällen under det senaste decenniet har USA startat angreppskrig: först mot Serbien, sedan mot Irak.

• Med våld, i strid med internationell rätt och ingångna avtal, har Kosovo nu brutits loss från Serbien.

• Dessutom baserar NATO nya missiler i Polen och Tjeckien.

Hur ska ryssarna uppfatta allt detta? Det sänder knappast signaler om fredliga avsikter!

Och Sveriges utrikesminister, Carl Bildt, har försvarat USA:s agerande. Detta är naturligtvis bara ägnat att förstärka Rysslands känsla av att vara utsatt för en inringning.

Beträffande alliansers fredsbevarande funktion finns lärdomar att dra även av hur Första världskriget började för snart hundra år sedan.

1914 inträffade en mindre incident i ett hörn av Europa, sedan följde en kedjereaktion, som ingen egentligen kontrollerade, genom de åtaganden som olika stater tidigare hade gjort.

 

Allianser ger inte trygghet. Tvärtom. De kan medverka till både att krig utlöses och att kriget ifråga sedan blir så mycket mer omfattande.

Det ligger ett ansvar på envar som ger sig in i politiken att försöka bortse från spontana sympatier och antipatier, att höja sig över primitiva ryggmärgsreaktioner. Världspolitiken får inte ses som ett slags idrottstävling, det där det handlar om att "hålla på" det ena eller andra laget!

 

VISSA PRINCIPER måste gälla, lika för alla. Man måste mäta handingar med samma mått. En ömsesidighet och respekt för andras perspektiv måste finnas.

Det ger föga trovärdighet att vid ena tillfället applådera stormaktspolitik och kanonbåtsdiplomati av allra grövsta slag, för att vid nästa tillfälle - när aktören är en annan - försöka komma med moraliska fördömanden.


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT