Så löd titeln på en bok, skriven av Ernst Wigforss, svensk och socialdemokratisk ideolog. Titeln syftade på 30-talets ekonomiska kris och absurditeten i att människor gick arbetslösa samtidigt som det fanns stora behov i samhället att tillgodose. Systemet medgav inte ett möte mellan mänskliga resurser och mänskliga behov.

Är det bara jag som är alarmist, pessimist och domedagsprofet, när jag anar att världen kan vara på väg mot en ny krasch av samma karaktär som 1929?

Det har ju inte saknats tecken på att kapitalismen är i gungning, genom girighet och maktkoncentration, spekulation och diverse "bubblor". Nu ordineras både statliga "stimulanspaket" och "kurer" för att "sanera" olika länders ekonomier.

Det går så länge som det går, men vad händer när det inte längre går?

Om huspriser börjar sjunka, arbetslöshet stiga eller offentlig sektor tvingas till nedskärningar kan vi komma in i en nedåtgående spiral av minskad köpkraft och minskad efterfrågan med ökad arbetslöshet och än mindre efterfrågan som följd, samtidigt som skatteintäkterna sjunker och stat/kommuner tvingas till ytterligare nedskärningar. Följden kan bli att de enskilda hushållen inte får inkomsterna att räcka till de nödvändigaste utgifterna.

Det finns ju många som intresserar sig för det här, som är mer insatta i ämnet nationalekonomi än vad jag är, och som förutser en deflation när arbetslösheten går i höjden, trygghetssystemen kraschar och människor bjuder under varandra på arbetsmarknaden. Hamnar vi där, att pengarna nästa dag blir mer värda, då kommer många att hålla igen med inköp, varpå det blir en nedåtgående spiral. Samhällsekonomin tvärstannar.

Detta skulle kunna följas av en hyperinflation, spår samma personer. Då finns pengar i överflöd, men är inget värda.

Klart är att blir det en ny krasch så befinner vi oss i ett sämre läge än 1929. Dagens samhälle är på flera sätt mer sårbart. Ett moment är energiberoendet. Ett annat är specialiseringen, storskaligheten och globaliseringen. Ett tredje är "mångkulturen".

Under krisåren runt andra världskriget ställde sig svensken snällt i kö med sina kuponger. Tror någon att de nutida "nya svenskarna" skulle göra det? I England lär det under kriget ha uppstått en efterfrågan på tumstockar, så att envar själv kunde kontrollera att inte mer vatten tappades upp i badkaret än medgivet. En sådan medborgarsolidaritet och disciplin är inte att förvänta sig i ett krisande mångetniskt samhälle.

Sedan krigsslutet har Sveriges regeringar reformerat i en naiv tro om evigt solsken. Vi hade en årskull unga män ständigt redo för oförutsedda händelser, vi hade ingenjörstrupper och fältsjukhus. Det fanns beredskapslager av bränsle och mat, och förråd av råvaror till industrin. Detta är nu borta. Och det har byggts golfbanor på prima jordbruksmark.
Självfallet hoppas jag att vi ska slippa en ny krasch, men en klok samhällsplanering måste sträva efter ett mindre sårbart samhälle, skickat att i möjligaste mån stå emot svåra påfrestningar.

Där måste ingå en satsning på lokal självförsörjning och lokal kompetens, liksom minimering av transportbehov.

Innan dess måste vi ha åstadkommit en nationell självförsörjning och en produktion för i första hand landets egna behov. Jag tänker då på både mat, elektricitet och energiförsörjning i övrigt.

Blir det ett faktum marknadsekonomin bakar ihop, då måste vi kunna falla tillbaka på en kommandeekonomi - där medborgare kan beordras till bestämda arbetsuppgifter för att hålla igång centrala samhällsfunktioner.
Den allmänna värnplikten var ju ett inslag av kommandoekonomi och en skola i att lära sig överleva under enklare förhållanden. Värnplikten bör snarast återinföras, och då inte fokusera bara på vapenhantering.

Därutöver borde redan idag bidragsutbetalningar villkoras, så att mottagaren får åstadkomma någon form av motprestation. T ex plantera skog, skotta snö, städa vägrenar, etc. Fem veckors semester som andra - inte hela somrarna i landet de flydde från...