År 2005, september |
År 2005, september |
Första numret av den nya gratistidningen "Sverige i CENTRUM" (SVIC) har nu utkommit och börjat delas ut, inte minst till kollektivtrafikresenärer i Stockholmsregionen.
Bakgrunden till startandet av SVIC är ju mycket allvarlig. Sverige går mot en kollaps, både ekonomiskt och socialt. En politik under godhetens banér leder oss alla mot en spiral av elände. Trots att vi sedan länge sitter "med facit i hand" beträffande massinvandringens effekter vägrar makthavarna att ta reson.
En viktig orsak till galenskaperna ligger i en massmedial likriktning, ett samhällsklimat av tystnad samt en kultur av rädsla, feghet och likgiltighet. För att bidraga till att hejda marschen mot avgrunden har "Sverige i CENTRUM" startats.
På näthinnan har jag en film om atombombsfällningen över Hiroshima. I likhet med bombmattorna och eldstormarna över Tokio, Hamburg och Dresden frambringade den massdöd och ett ofattbart mänskligt lidande. Men hade inte Japan och Tyskland startat krig, hade inte dessa länders soldater redan gjort sig skyldiga till oerhörda övergrepp?
Javisst, och vilket ansvar har enskilda individer? Vilka möjligheter har de i praktiken att reagera mot galenskaper?
Dels handlar det om indoktrinering och ett socialt tryck att inte opponera.
Dels handlar det om risk för repressalier mot den som försöker opponera.
Repressalierna mot dissidenter är inte lika hårda i dagens Sverige som i dåtidens Japan eller Tyskland, men indoktrineringen står ingen diktatur efter i raffinemang.
Flera erfarenheter från SVIC-projektet illustrerar situationen. Jag ska här relatera tre av dem:
1. Jonas Sjöstedt. Denne EU-parlamentariker (v) har ju imponerat genom att både vara påläst och argumentera klokt. Jag skrev till honom om en intervju till vår nya tidning. Svaret blev "ja". Han fick 15 frågor om EU, som han lovade besvara inom några dagar. Sjöstedt sände även sitt fotografi.
Inga svar kom, och jag sända några påminnelser. Till sist kom ett meddelande, genom hans sekreterae. Jonas Sjöstedt avböjde medverkan - utan närmare motivering. Jag begärde en sådan, men fick ingen.
En motsvarande erfarenhet gjorde sedan Björn Hammarbäck, SVIC:s ansvarige utgivare. Sedan sin tid som s-politiker hade han stått i kontakt med Sören Wibe, vänstersosse och EU-kritiker. Efter att Björn framfört en förfrågan om intervju för SVIC var kontakten plötsligt bruten. Wibe svarade inte, ej heller efter påminnelse.
Jag tror inte att varken Sjöstedt eller Wibe tycker illa om oss bakom SVIC eller vad vi skriver. Från deras sida är det nog bara en pragmatisk bedömning av vad de uppfattar som realiteter: skulle de på något sätt ha kontakt med oss riskerar de att bli "rökta". Då kan de själva hamna ute i den politiska ökenkylan. På så vis är situationen självgående, permanentad.
Demokratins grundidé är ju motsatsen: att alla ska kunna prata med varandra, att det är fakta och argument som ska avgöra, inget annat. Bakom det kulturklimat som makthavarna skapat ligger en syn på dissidenter som några slags icke-människor - antingen mentalt sjuka eller inkarnationer av raffinerad ondska, proppade med dolda och farliga avsikter. 1)
2. Under tidningsutdelningen vid Älvsjö station hamnade vi vid sidan av utdelaren för "Stockholm CITY", en äldre dam med kepsen käckt på svaj och som gav ett proffsigt intryck - varje morgon fick hon ensam ut 2.500 tidningar. Vi hade en avspänd kontakt under utdelandet.
Tills en medelålders herre fick tidningen i sin hand. Han tvärstannade framför rulltrappan, så att det blev kö bakom honom medan han lusläste. Snart fann han vad han sökte, nämligen redaktionsrutan med mitt namn. Detta bekräftade hans misstankar och han fräste spontant: "rasister!". Längre upp på rulltrappan blev det även "nazister!"
City-utdelerskan stelnade nu till och var därefter inte alls benägen att tala med oss.
Här finns med andra ord inget behov av att belägga, eller ens klargöra vad man lägger in i sin begrepp. Anklagelsen i sig räcker, precis som under häxprocesserna.
3. Under en utdelning vid T-Centralen kom en ung kvinna fram till mig. Hon undrade vilka som stod bakom tidningen. Jag pekade på rutorna som presenterade mig och Björn, förklarade att vi båda var tidigare socialdemokrater, båda nu partilösa.
Mitt namn och "Blågula frågor" i rutan om mig räckte dock för henne: hon lämnade tillbaka sitt tidningsexemplar.
Om massmedia förmedlat en nidbild av mig och BGF så hade hon här chansen att ta del av vad jag själv hade att säga, men därav fanns alltså inget intresse. Hon ville så att säga förbli "trygg i sin egna värderingar". Hon tjänstgjorde som sin egen åsiktspolis. 2)
Till sist kan konstateras att inte i någon dagstidning, inte i något etermediainslag, har startandet av "Sverige i CENTRUM" uppmärksammats. Uppkäftigheten i att sida vid sida med de stora drakarna dela ut lilla SVIC till resenärerna, med ambition att bli ett permanent och alltmer påtagligt inslag i stadsbilden, borde ju normalt sett vara kittlande som nyhet för en redaktion.
Men uppenbart är att svenska massmedia går i takt. Enkelriktningen är förutsägsbar när det gäller förhållningssätt till allt som ens antyder kritik av det mångkulturella projektet. Vilket bekräftar att SVIC behövs!
Se vidare:
Pris till Sven-Olle Olsson
1) Detta hindrar inte att ett favoritord bland de politiskt korrekta just nu är "dialog" - härvid handlar det dock om dialog med dem som tycker likadant, inte med meningsmotståndare. Eller så handlar det om dialog med muslimer, vars ståndpunkter är hopplöst oförenliga med västerländskt demokratiska.
2) I övrigt har en erfarenhet från hittillsvarande utdelningar i Stockholm av "Sverige i CENTRUM" varit entydig: invandrare visar klart större nyfikenhet än svenskar, de är väsentligt mer benägna att ta emot tidningsexemplar. En viss invandring är nog bra för det svenska samhället!
