I 1700-talets Sverige fanns en adel med stor makt och särskilda privilegier. Nu har denna adel försvunnit som maktfaktor. Istället har vårt samhälle fått en annan adel...

DENNA NYA ADEL är en politisk adel, knuten till socialdemokratin och ett resultat av socialdemokratins långa maktinnehav. Man kan tala om en nomenklatura, som i det forna Sovjetunionen.

Kompisskap och släktskap, ingiften och lojaliteter, är vad som ger positioner, inte duglighet och kompetens. För den som tillhör kompiskretsen är den ekonomiska tryggheten garanterad för resten av livet - på en nivå som vanliga svenskar inte ens kan drömma om. De som tillhör nomenklaturan kan åtnjuta fantasilöner och förmåner, reträttposter och fallskärmar.

Förmåner skapar sammanhållning och förstärker lojaliteten med den/de som bestämmer. Samtidigt skapar de ett främlingskap - med levnadsvillkoren för vanliga medborgare har man inte mycket kontakt och deras åsikter har man föga förståelse för.

Några exempel som illustrerar situationen: Ulrika Messing, 37 är gammal, skulle få 44.000 kronor i månaden, om hon nu gick i pension. Mona Sahlin, 47, skulle få 45.000 kr i pension.

För avgångna politiker, oavett parti, finns en uppsättning av reträttposter - som generaldirektörer, landshövdingar, ambassadörer mm. Därutöver skapas en serie nya myndigheter. Förr belönades man med medalj för lång och trogen tjänst, numera kan belöningen utgöras av en egen myndighet. Sverige har nu 250 myndigheter, varav 31 tillkommit under de senaste tre åren. Ytterligare 20 är på väg.
Ingen av de 20 ministrar som lämnat regeringen Persson har idag en årslön på mindre än 800.000 kronor.

Tryggheten är säkrad. Dvs för dem som tillhör den nya klassen.

Finansminister Per Nuder aviserar nu ytterligare skattehöjningar. Pengarna räcker inte - trots att Sverige redan har världens högsta skattetryck!

Klyftan mellan ord och handling blir allt vidare för (s). Allt ihåligare ekar de fina parollerna från Första Maj, om "rättvisa", "jämlikhet" och "solidaritet".

Den samhällsupplösning vi nu kan bevittna bottnar i att vi fått politiska företrädare som inte företräder folkets intressen. På så vis kan det finnas 349 ledamöter, från sju olika partier i riksdagen - men ändå ingen opposition.

Detta är ägnat att stämma till eftertanke: hur blev det så? Hur fick vi politiker som ser sig som våra förmyndare istället för våra företrädare? Socialdemokratin började ju faktiskt som en folkrörelse, som företrädde småfolket.

---

Hur kan vi nu komma bort från denna nomenklatura, som sätter demokratin ur spel? Hur kan vi förhindra en upprepning?

Inspiration finns här att hämta från andra länder:

I DANMARK har man väsentligt livaktigare demokrati än här i Sverige. Detta återspeglas i alla kandiderande partier finns med på en gemensam valsedel och att alla partier får chans att presentera sig i massmedia. Framförallt handlar det om en annan kultur, med en grundläggande respekt även för meningsmotståndare.

I SCHWEIZ har man riksdagssessioner som inte täcker hela året, utan delar av året finns ledamöterna arbetande inom sina respektive yrken. På så vis undgår man yrkespolitiker. Man har också täta folkomröstningar, där medborgarna direkt får uttala sin mening.

I både Danmark, Schweiz och andra västländer har men reella flerpartisystem.

---

Antag att Sverigedemokraterna lyckas att komma in i riksdagen 2006, vad garanterar att inte detta parti efter några år blir likadant som de andra?

Jag ser några faktorer som kan motverka utslätning och överdriven anpassning:

1. Ett parti, byggt på aktiva medlemmar.

2. En levande intern debatt, med konstruktiv kritik som ett självklart inslag.

3. En kontinuerlig medlemsutbildning.

4. Viss rotation på förtroendeposter.

5. Tydlig reglering av ersättningar.

Eftet två mandatperioder i riksdagen bör man återgå till sitt yrkesarbete.

---