År 2005, oktober |
År 2005, oktober |
Budgetförhandlingarna mellan (s) och stödpartierna är nu klara. Notan för svenska folket blir hög. Betala får vi genom högre skatter och sämre offentlig service än vad som annars skulle bli fallet.
Det handlar inte bara om belönandet av dem - gömda "flyktingar" 1) - som vägrat respektera besked från svenska myndigheter om att de ska lämna landet. En kostnad på cirka en miljard kronor. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har också drivit igenom att Sverige ska nå ett utgiftsmål på en procent av BNP beträffande "bistånd" 2) till andra länder.
I dagarna kommer besked om att pengarna i pensionsfonderna inte längre räcker. Nästa år slår förmodligen bromsen till. Så skulle det inte ha varit om man inte tidigare hade fört över 248 miljarder från AP-fonderna till förtidspensioneringar.
Huvudpersoner i de aktuella budgetförhandlingarna har varit ett par politiska broilers: Per Nuder (s) och Maria Wetterstrand (mp). Däri kan ligga en stor del av förklaringen till det eländiga resultatet.
BEGREPPET "BROILER" innebär att man aldrig har varit ute i ett vanligt yrkesliv. Direkt från skolan går man in i politiken på heltid. Därigenom blir vederbörande avskärmad från verkligheten och vanliga medborgares tillvaro.Sådana luckor i den egna erfarenheten inbjuder till en förenklad verklighetsbild, utan målkonflikter. Befrämjar en förträfflighet och ett moraliserande. Politik kommer då att handla om att vara mest god och generös. Efter budgetförhandlingarna sade sig Maria Wetterstrand vara "besviken" på socialdemokraterna, för att de inte rakt av gick med på mp-kraven.
I den senaste partiledardebatten i TV fick Maud Olofsson (c) in en fullträff på unga Wetterstrand, som gjorde denna broiler för ett ögonblick stum. Wetterstrand hade i upprörda ordalag moraliserat över småföretagare som var noga med vilka de anställde. Olofsson påpekade då att för ett litet företag kan det betyda konkurs om det drar på sig försörjningsbördor för människor som inte bidrar med arbetsinsatser. Arbetsmarknadslagarna gör det svårt eller omöjligt att avskeda den som en gång blivit anställd och småföretagare har ofta små ekonomiska marginaler.
Även om Wetterstrand för ett ögonblick blev stum, så har hon knappast ändrat attityd. Samma attityd har en av massmedia flitigt matchade Gustaf Fridolin, också miljöpartist. Ett annat exempel är Tove Lifvendal (m), som lyckades rensa ut ett antal äldre moderater, däribland Gustaf von Essen.
Jag funderar på om inte alla Sveriges statsministrar under de senaste 100 åren kan betraktas som broilers. Carl Bildt kan det avgjort. Men om vi ser till socialdemokraterna: Göran Persson, Ingvar Carlsson, Olof Palme, Per-Albin Hansson och Hjalmar Branting? I stort sett samtliga gick tidigt in i någon form av politisk verksamhet på heltid, i partijournalistik eller i förvaltning.
Så fenomenet är inte nytt. Men de i den högsta statsledningen verkade i en omgivning som gav markkontakt. S-ledamöter i riksdagen eller regeringledamöter, som Gunnar Sträng och andra, hade en folklig förankring.
Skillnaden idag är att broilerna kommer på bred front och att själva systemet, med höga ersättningar, gynnar en sådan utveckling. Risken blir därmed att, även om nya partier lyckas ta sig in i riksdagen, samma utveckling ändå fortsätter. 3)
Vad skulle då kunna göras?
- En möjlig åtgärd vore att begränsa antalet mandatperioder i riksdagen utan avbrott för yrkesliv.
- En annan åtgärd kunde vara att sänka arvodena och få igenom spärrar mot dubblarvoderingar.
I andra änden måste dock finnas människor som engagerar sig, som sätter sig in i frågorna och är beredda att avsätta tid.
Vad som i grunden krävs är en bättre samhällsdebatt och medborgare som visar ett aktivt intresse för politiken. Dvs är beredd att göra egna, personliga, insatser.
Ett konkret och aktuellt exempel kan vara medverkan i distributionen av SVIC.
1) Ordet "flyktingar" skrivs här inom citationstecken, eftersom de flesta redan fått sin sak prövad av svenska myndigheter. De har inte befunnits vara flyktingar, bara personer som söker ett materiellt bättre liv. (Åter)
2) Ordet "bistånd" skrivs här inom citationstecken, eftersom dessa pengar kanske mer stjälper än hjälper. Så anser exempelvis president Museveni i Uganda (som tidigare varit politisk flykting i Sverige). (Åter)
3) Illavarslande är att även Sverigedemokraterna ansluter sig till utgiftsmålet för "biståndet".
Så här skrev jag hösten 2004 i en artikel som inte togs in i tidningen SD-Kuriren:
"Utgångspunkten måste vara ett ansvarsfullt hushållande med skattemedel. Ett sådant hushållande lyser idag med sin frånvaro. Sverige har världens hösta skattetryck - ändå räcker inte pengarna till en bra skola, en fungerande sjukvård eller en värdig tillvaro för våra äldre.
Förklaringen ligger i en ansvarslöshet och ett slöseri från socialdemokraternas och samarbetspartiernas sida. Trots att det statsfinansiella läget är så desperat att staten varje år måste betala cirka 50 miljarder kronor bara i räntor på den gigantiska statsskulden höjer man u-landsbiståndet till 20 miljarder kr, för att nå det heliga målet 1% av BNP. I praktiken lånar staten till dessa extravaganser.
Jag skriver "heligt" och "extravaganser", därför att syftet med u-biståndet är inte att hjälpa fattiga människor, syftet är att våra riksdagspolitiker ska få känna sig goda. Det är ju sedan länge belagt att det inte hjälper fattiga människor. En stor del av pengarna går ned i fickorna på en korrumperad administration, ibland gör biståndet mer skada än nytta för mottagarlandet. Detta har t.ex. Museveni, presidenten i Uganda (f.ö. en gång flykting i Sverige), framhållit.
Dessvärre måste jag här i viss mån reservera mig mot ... ett SD-program, det om befolkningspolitik. Där pläderas för ett u-bistånd som skulle kunna vara än högre än 1%. Jag anser att u-landsbiståndet aldrig ska vara högre än att det finns vettiga projekt att styra in pengarna i. Saknas sådana ska biståndet vara 0% av BNP." (Åter)
| Jan Millds hemsida |
