Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh kom från alla håll högstämda fördömanden av våld och bekännelser till demokratin, somliga i tv-rutan talade även om behovet av dialog och respekt för meningsmotståndare.

Bra vore ju om detta verkligen var ärligt menat. Om det är något som vårt samhälle nu är i desperat behov av, så är det ett medborgerligt samtal om de problem vi står inför. En debatt där frågorna belyses allsidigt, där olika åsiktsriktningar får komma till tals och där vi lyssnar på varandra.

Så kan man önska att det vore, men tyvärr är det nog inte så.

---

En indikation på situationen kan avläsas i ett nyhetsbrev från Sverigedemokraterna den 13/9 -03:

"Manifestation för demokrati inte öppen för alla

Idag, lördag, äger en manifestation rum för demokrati och öppenhet och mot våld på Stortorget i Ystad.

Enligt tidningen Ystads Allehanda är det samtliga politiska partier representerade i kommunfullmäktige som manifesterar. Sverigedemokraterna som har mandat i kommunfullmäktige har dock inte fått en inbjudan till manifestationen och Leif Haglund (s) säger till tidningen att Sverigedemokraterna inte deltar i manifestationen.

Paul Svensson, sekreterare för Sverigedemokraterna i Ystad, blev upprörd när han läste artikeln i tidningen i morse och såg att man skulle hålla en manifestation till vilken Sverigedemokraterna inte fått inbjudan. Han ringde omedelbart upp Leif Haglund.

- Jag ringde upp Haglund och ställde frågan om varför inte vi fått en inbjudan till manifestationen då alla andra partier i fullmäktige fått en sådan. Haglund svarade att vi inte skulle få vara med eftersom vi "inte är några demokrater", säger en upprörd Paul Svensson.

- Efter en stund erkände Haglund att det kommit direktiv uppifrån om att Sverigedemokraterna inte skall få delta i några manifestationer för demokrati och mot våld, säger Paul Svensson.

Paul Svensson säger vidare att han meddelat Haglund att Sverigedemokraterna ämnar delta i manifestationen trots att partiet inte fått en inbjudan."

Hur ska detta tolkas? Varför inbjöds inte SD?

Om man är uppriktig i sin bekännelse till demokrati och sitt arbete mot våld, borde man inte se det som en seger om man kan förmå så många som möjligt att ställa upp bakom detta?

Eller är det så att etablissemanget vill ha en buse, och att SD är utsedd att spela denna roll? Vill man att invandringskritiker ska vara hänvisade till ett parti, som i det allmänna medvetandet är ett monster?

Är det viktigare att hindra en konstruktiv och framgångsrik kanalisering av invandringskritiken än att få en bred samling för demokrati och mot våld?

---

Tyvärr tycks det vara just så.

En webbsida för Nordiska Rådet har en artikel med rubriken
" Våld, populism och extremism i Norden - Nordiska insatser mot nynazism, våldsbenägna ungdomsgäng och andra extremistiska rörelser".

Där blandar man - efter ett nu bekant mönster - systematiskt ihop demokratisk invandringskritik med våldsbenägenhet:

"Dagens högerextrema populism i de nordiska länderna tar sig uttryck som motstånd mot invandrarpolitiken såväl i Norden som i Europa. På den politiska agendan framhåller de högerextrema partierna problem mellan kulturer, etniska minoriteter och religioner. De problematiserar däremot inte arbetsmarknadens realiteter eller svåra strukturella frågor i samhället, eftersom det inte finns några enkla lösningar.    

Våld, extremism och populism i Norden framhäver ungdomspolitikens nyckelposition i samhällspolitiken. Unga i dag växer upp i ett samhälle där frågor om sexualitet, ras, etnicitet, religion, generationsväxling och vuxen identitet är personliga identitetsfrågor. Det finns många frågor men inga slutgiltiga svar ­ däremot personliga, etiska, moraliska och politiska ansträngningar.

Rapporten presenterar nordiska projekt och aktiviteter mot rasism och nynazism. I första delen presenteras en översikt över ungdomskulturer, våldsamma subkulturer och politisk populism i Norden..."

Det var knappast något "olycksfall i arbetet", och inget undantag, när SD inte bjöds in att manifestera mot våldet. Det är i vålds- och hatfållan man vill ha både SD och alla andra dissidenter.

---

Publikationen "Riksdag & Departement" (RD), nummer 31, i oktober 2002, innehöll artiklar om planer på en enorm "arbetskraftsinvandring". Under rubriken "Bara snabb arbetskraftsinvandring kan rädda välfärden" skriver Åke Nilsson från SCB: "utan en astronomisk hög invandring så kan ej den åldrade svenska befolkningens pensioner säkras". Nilsson skriver också att "senast år 2008 måste Sverige rekrytera 80.000 arbetskraftsinvandrare årligen. Invandringen beräknas kulminera år 2030 med över 250.000 invandrare per år. Då skulle Sverige befolkning ha växt från dagens dryga 8 miljoner till bortemot 16 miljoner år 2050".

Cirka 40% av Sveriges befolkning skulle då utgöras av invandrare. Vi svenskar ska tydligen bytas ut.

Vill man driva igenom en sådan politik, då vill det naturligtvis till att utrymmet för en opposition begränsas.

---

Hur kan det komma sig att vi i riksdagen har sju partier, men ingen opposition?

En AB-artikel i september 2003 ger en fingervisning om anledningen:

"Avgående moderatledaren hoppas få bli ambassadör i London.

Moderatledaren Bo Lundgren har hittat sitt drömjobb - ambassadör i London. Men konkurrensen är stenhård. En utmanare är en av statsministerns närmaste män. Bo Lundgren avgår snart som moderatledare. Han har aviserat att han gärna vill ha ett toppjobb efter den politiska karriären. Och flera sådana blir lediga inom kort.

Men bara ett uppges intressera Bo Lundgren: ambassadör i London.

 - Han älskar musikaler och stortrivs i London. Jag har själv hört att han är intresserad, säger en person i moderaternas inre krets."

Alltså: som statsminister har Göran Persson utnämningsrätten, så de tongivande har all anledning hålla sig väl med honom.

För ledande politiker handlar det om att kunna belönas med en post som ambassadör, landshövding eller generaldirektör.

Redaktörer inom rikstäckande media har löner som kan överstiga 100.000 i månaden. Det placerar dem på en piedestal. Från denna vill de sedan inte petas ned, genom att skriva något som går utanför de satta ramarna.

På så vis skapas rättning i leden.

Och Sverige ångar vidare.

Mot avgrunden.